Måttsats och elektriska strålkastare

Efter ett brokigt 00-tal, med mycket experimenterande med olika idéer och lösningar för hur en automobil kunde te sig, hade Henry Ford mot slutet av decenniet kommit fram till vad som var det mest kostnadseffektiva sättet att konstruera och tillverka en bil. Med Ford Model T kom 1910-talet i mångt och mycket att präglas av massproduktion, som möjliggjorde att bilen blev betydligt billigare och mer överkomlig för medelamerikanen.

En del av den framgången stod vår svenske Carl Edvard ”Mått-Johansson” Johansson för. Med den av honom utvecklade kombinationsmåttsatsen med noggrant tillverkade och polerade stålklossar, så kallade passbitar, kunde man nu enkelt få fram en referens för vad som var rätt mått. Vid slutet av 1800-talet fanns det inget etablerat sätt att kalibrera och kontrollmäta olika mätverktyg. Att kunna det är en grundförutsättning för en framgångsrik massproduktion där givna tillverkningstoleranser måste kunna innehållas. Hade man därför införskaffat en kombinationsmåttsats, då var grunden lagd för en mycket mer noggrann och repeterbar tillverkning.

Detta var något som amerikansk bilindustri kom att ta fasta på och under en tid kom Mått-Johansson att arbeta för Henry Ford som hyste stor aktning för Mått-Johanssons kunnande. Än idag kan man på Fordmuseet i Dearborn i en inglasad monter beskåda en måttsats från C E Johansson.

Uppbyggnaden av en Ford Model T är till stora delar urtypen av det som många förknippar med en veteranbil. En ganska smal stålram, tänk tung stålstege, håller i var ände en tvärställd » bladfjäder. Detta var billigare än att använda fyra längsmonterade bladfjädrar som de flesta andra biltillverkare gjorde. Under varje fjäderpaket hänger en stel axel, den främre som en liten I-balk och den bakre som ett tvärställt rör med drivaxlar inuti, och på mitten av bakaxeln nymodigheten vinkelväxelhus för att ta emot kardanaxeln. Respektive axel hålls på plats i sin längdriktning med ledade stålrör. D�