Gran turismo på tyska

Året var 1985 och Herbert Larsson tyckte att det hade blivit dags att byta till en ny BMW, gärna en 323. Men handlaren tyckte inte att 3,0:an från 1975 var värd något – alls. Det skulle bli för mycket jobb med att få den i ett säljbart skick. Vad göra? Sonen Peter hade fått låna bilen ibland och tyckte BMW-kupén var riktigt frän.

– Vi kan väl putta in den i den där tomma lokalen som vi har i möbelfabriken, tyckte Peter. Jag kan nog renovera den så småningom.

Pappa Herbert var något skeptisk, men visst, plats hade de ju. Drygt 10 år tidigare hade Herbert kört Mercedes 250 SE, men så var det en virkesleverantör som undrade om han kunde få köpa Mercan. Jodå, det gick för sig och Herbert slog till på en ny 3,0 CS hos BMW-handlarn i Tibro. Kort därefter var dock olyckan framme. Bilen blev påkörd i sidan och det blev så mycket skador att den blev inlöst. En likadan kunde kvitteras ut istället, men på inrådan av Herberts fru blev det den här gången en 3,0 med automatlåda, alltså en CSA.

Sonen Peter gillade bilen skarpt och fick låna BMW:n ibland.

» Med 180 hästar under huven och en toppfart runt 210 km/tim var bilen rejält snabb för sin tid. Även om Peter var ute och sladdade en del med bilen, höll han den alltid kvar på vägen. Möjligen kan dock grussprutet ha bidragit till det tidiga förfallet. Man bör dock minnas att på 1970-talet var lack, plåt och rostskydd inte speciellt bra. Till på köpet lät BMW karossmakaren Karmann bygga dessa vackra kupéer. Nackdelen var dock att Karmann inte hade material och processer som borgade för åtminstone ett medelmåttigt rostskydd. På tio år kunde därför en brukskörd bil ha blivit duktigt rostig med hål både här och där, vilket i ärlighetens namn drabbade många bilar vid den här tiden, oavsett fabrikat.

Efter att Peter 1985 skjutit in bilen i garaget i väntan på en renovering började han samla på sig en del bra att ha-grejor. Nya framskärmar inhandlades och en komplett verkstadshandbok likaså. Livet som följde medgav dock ingen tid för att göra en så