En extra titt i ett garage, ett jagande på marknader och en del sammanträffanden senare fick Jan-Erik Carlsson fart på världens kanske äldsta Monarkmotorcykel.
TEXT & FOTO HANS JARTOFT
År 1925 tyckte grundaren av Monark, Birger Svensson, att de tillverkade så många delar själva att det var dags att ändra lite i sitt namn, från depot till fabrik. 1927 kom nästa namnändring, fast på produktsidan när deras motorcykel Esse utgick ur sortimentet. Istället lanserade nu Svenska Cykelfabriken i Varberg sin första egentillverkade motorcykel, Monark, ett namn som de haft på sina trampcyklar sedan 1917.
Den motorcykel ni ser på bilderna är historiskt intressant, inte bara för att det såvitt det är känt idag är världens äldsta Monarkmotorcykel. Det är samtidigt den sista lättviktsmotorcykeln från Monark enligt 50-kilogramsreglementet, vilket sedan kom att ändras 1928. Lättviktsregeln till och med 1927 betydde att om vikten var under 50 kg behövdes varken körkort eller registrering. Monarken vägde in på 49,5 kg och ”viktsedel följer varje maskin”, enligt texten i en broschyr från 1927.
Tittar man närmare går det tydligt att se viktjakten. De små fotplattorna är av aluminium. Ljuddämpare saknas, belysning likaså, även om det nu sitter en eftermonterad karbidlykta på styret. Det finns inte heller något stöd, ingen pakethållare, ingen verktygsväska och inget luftfilter, om än det senare inte ansågs så viktigt på den tiden, trots grusvägarna.
I broschyren står det även att motorn är av ”vårt fabrikat”. Men den som kan sina motorer ser att motorn kommer från Ebeverken i Åmål. I det här fallet den toppventilade 172-kubikaren som gav upp till fyra hästar. Intressant att notera är att Ebe också tillverkade motorcyklar med samma motor. Ebe hade dessutom ett ess i rockärmen, en sportmotor. Den motorn kunde Monark börja använda till modellår 1929 och den här typen av Monarkmotorcykel kom att tillverkas fram till 1935.
Sportmotorn bygger på samma 172-kubiks grundkonstruktion, men framför allt skiljer sig både topp och cylinder tydligt åt från standardmodellen. Sportmotorn har hemisfäriskt förbränningsrum och tändstiftet sitter i toppen istället för långt upp på cylindern. Hur många hästar den hade? Hela sju! Det var nog därför som vår motorprins, prins Bertil, skaffade sig en Ebe. Den var han så nöjd med att han skrev ett tackbrev till fabriken i �
