Den döptes efter de två skattehästkrafter som franska staten hade som skattemall. Deux chevaux, två hästar, och den var helt befriad från lyx och lull-lull. Ändå blev den en stor framgång för Citroën och tillverkades i över 40 år, för en lekman i stort sett oförändrad.
TEXT & FOTO ANDERS TENGNER
Den liknar ingen annan bil, på gott och ont, och man kan nog krasst dela in folk i två grupper: de som tycker att Citroën 2CV är allt annat än vacker och de som älskar det udda, industriella utseendet som är i total avsaknad av lyx. Det fanns heller ingen designer bakom skapelsen. Karossens form bedömdes som oviktig och växte fram under arbetet med att lösa tekniken som skulle göra bilen praktisk och tålig och spegla ett annat krav från beställaren: den skulle vara väldigt billig.
Bilparken i Frankrike hade snabbt växt i omfång efter första världskriget, men nästan alla bilar var på tok för dyra för vanligt folk, och ingen bonde köpte en lyxbil för att köra höns, redskap, vintunnor och utsäde i. Det var just människor på landsbygden som var primär målgrupp för Citroëns nya ägare Michelin när de beställde en ”tout petit voiture”, en väldigt liten bil, som vd:n Pierre-Jules Boulanger, av många ansedd som 2CV:ns pappa, uttryckte det. Den skulle vara ”fyra hjul under ett paraply”, eftersom tak av metall inte var aktuellt, utan bestod av tyg som rullades ända ner till bakre kofångaren. Målet var ett motorfordon som kunde ersätta hästkärror och cyklar i byarna på landet. Reglerna för framtagandet av denna nya typ av bil var stränga och koncisa: Den skulle klara av att bekvämt forsla två vuxna (vissa uppgifter säger fyra) plus femtio kg potatis och en liten vintunna längs de sämsta av grusvägar i 48 km/tim, och även korsa en plöjd åker med en korg ägg i baksätet utan att något enda gick sönder.
Uppdraget gick till André Lèfebvre som i sann fransk anda applicerade både radikala, innovativa och originella idéer för att förverkliga den lilla bilen. Så här i efterhand var de dessutom smått geniala. Fyrväxlad låda satt knappt i lyxbilar. Framhjulsdrift var i och för sig inget nytt, men udda. Citroëns egen modell B11, som kom 1934 och blev en storsäljare, fick till och med smeknamnet Traction Avant, efter framhjulsdriften.
Fjädringen i 2CV utgjordes av torsionsstänger som var oberoende av varandra och hade hög frigång. För att göra bilen så lätt som möjligt, och därmed bränslesnål, valde man aluminium istället f
