Oscar Zia har prestationsbaserad självkänsla. Tur då att han har åstadkommit prestationer som andra bara kan se i stjärnorna efter. Café åker hem till Sveriges mest upptagna 25-åring som jonglerar en SVT-serie som skådespelare, ett TV4-program som programledare och en Sverigeturné som artist.
Det är valår och frågan på allas läppar är: Hur många italienska smörsångare tål Sverige? Eller inte. Det finns nog ingen fråga som skulle engagera färre väljare i det här landet. Svenska folket tycks inte kunna få nog av dessa charmiga och vältränade italienare som sjunger och snurrar spagetti så fort man slår på tv:n. Ibland gör de inte ens det. De bara är där, går omkring hemma och snackar med varandra om helt vanliga saker. Som om det blivit något fel på fjärrkontrollen, att man råkat trycka fel någonstans. Ibland undrar man om alla italienare får ett TV4-program vid passkontrollen på Arlanda.
Ingrosso-dynastin dominerar alltjämt. Men familjen Zia bjuder numera på hårt motstånd.
”Jag är bara en skön liten norditalienare”, säger Oscar Zia och slår ut med armarna när jämförelsen mellan de två familjerna kommer på tal. ”Benjamin kommer från en mycket större familj, de känns mer mafioso. Låt säga att om det skulle gå för bra för mig, då skulle familjen Ingrosso säkert kunna beställa någon att mörda mig. Om jag försvinner lär Emilio Ingrosso bli huvudmisstänkt.”
Oscar Zia och Benjamin Ingrosso är som bröder, två hyllade 25-åringar som umgås privat och samarbetar professionellt, men i det allmänna medvetandet går det inte att komma ifrån att de slåss om titeln som nöjes-Sveriges Italian stallion.
”Det är lustigt. Bara för att jag och Benjamin är italienare är det som om stan inte är stor nog för oss båda. Vi ställs mot varandra hela tiden.”
Familjen Zia är ett åttamannalag med fötterna i den skånska myllan. Läkaren Elisabet och civilingenjören Paolo Zia uppfostrade sina sex barn i den pyttelilla byn Holmeja en halvtimme från Malmö och Lund. Båda sidor av släkten Zia härstammar från Veneto-regionen i nordöstra Italien, men kom som så många andra italienare till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 60-talet.
”Jag hade en italiensk uppväxt på så vis att familjen stod högt upp på prioritetslistan. Att samlas, äta och fira saker tillsammans var väldigt viktigt. Det fanns även en generositet som kom från den italienska kulturen. Man delade med sig och alla fick komma. Kompisen satt inte ensam och väntade på ens rum medan vi i familjen åt middag,
