Därför måste Hollywood rycka ut löständerna.
Text: Tom Cehlin Magnusson Foto: Getty Images
Det är inte utan oro som man googlar Pistol, den kommande Disney-backade miniserien om Sex Pistols. Ett namn sticker direkt ut i rolllistan som bandets manager, Malcolm McLaren: Thomas Brodie-Sangster – den lille pojken från Love actually. Ett oväntat val, kanske också ovälkommet, men det som får ens ansikte att förvridas i Johnny Rotten-liknande former är tidningsrubriker om bilder från inspelningen. Alla handlar de om hur lik den rödhårige skådespelaren är den rödhårige McLaren.
Det är lätt att tappa räkningen över antalet biopics som på förhand väckt uppmärksamhet, i princip enbart, för att skådespelarna ser ut som sin förlaga, med den sågade Tupac-filmen All eyez on me för ett par år sedan som tydligaste exempel.
Det är desto svårare att minnas senast man såg en film i genren med övertygande manus och skådespeleri. Problemet aktualiserades i samband med att den ganska usla filmen Bohemian rhapsody gjorde stor succé på bioduken för ett par år sen. Filmen om Queen kammade hem fyra Oscars, däribland en för Rami Maleks tolkning av Freddie Mercury. Alla var överens om en sak: Rami Malek var väldigt lik Freddie Mercury. Och visst, Malek är inte en dålig skådespelare, men ett betydande problem med hans rolltolkning är att han spelar Freddie Mercury som om han har ett par enorma löständer i munnen. (Vilket han har.)
För vissa ett bevis för filmens kvalitet: New York Times gjorde en lång intervju med personen som tillverkade garnityret där tillverkningsprocessen beskrevs vördnadsfullt. Detta trots att ambitionen att göra honom porträttlik gör att han ser ut som en karaktär i The Simpsons.
Besattheten av att försöka återskapa en människas yttre i stället för inre är kanske inte konstigt med tanke på att vi lever i ett utpräglat bildsamhälle. Kanske säger det också något om en filmbransch
