Daniel Lindström om nya tidens stilförebilder.
För några veckor sedan gick jag till ett kontor på Östermalm i Stockholm en sen kväll för att intervjua skådespelaren och regissören Alexander Abdallah, 28. Det som var tänkt att bli ett kort snack om smycken – Alexander har gjort en kollektion tillsammans med Maria Nilsdotter (sid 18) – blev ett långt samtal om massa andra saker i livet – både djupt och ytligt. När vi skildes åt ute i regnet vid Humlegården ville jag inte släppa taget om min nyfunna vän. Vissa personer drabbar en verkligen, det känns som om man varit kompisar hela livet. Alexander är en sådan. Att han har en alldeles särskild utstrålning vet alla som sett Snabba Cash men i verkligheten är han så charmerande och karismatisk att allt runt omkring stannar av.
Jag blev modechef på den här tidningen 1999 – hjälp vad länge sedan! – vilket var under samma tidsperiod som det började produceras svenska herrkläder på ett seriöst och modernt sätt. Plötsligt gick det att göra kostymreportage med andra varumärken än Hugo Boss, Ralph Lauren och Armani. Några år senare blev manlig hudvård ett viktigt inslag i Café och man talade om metrosexuella män som en subkultur som ”månar om sitt utseende och livsstil”. I dag, när modet är alltmer könsöverskridande, låter det som stenåldern att prata om manligt och kvinnligt men fortfarande finns några barriärer att ta sig över.
Jag får ofta frågan vilka personer som betytt mest för herrmodets utveckling under de senaste 20 åren och brukar svara att David Beckham varit en av de viktigaste. När han syntes på bilder i sarrong och med målade naglar och blonderat hår var det ett vulkanutbrott i den machohårda och stereotypa
