Konnotationerna till namnet Supra är något mer än en simpel bilmodell. Märket är ett ofrivilligt löfte om prestanda. Det är inte den mjuka Grand Tourern som Toyota byggde. Det är den vildsinta sportbilen. Den vars ursprungligen mjuka linjespel fått hårda kanter. Namnet Supra väcker tankar om monstret under sängen. Det väcker tankar om något bilmodellen aldrig var.
TEXT & FOTO: JOAKIM NYBERG
Den västkustska skärgården väcks till liv. Mellan klippor och villor för otaliga miljoner ekar den välbekanta skönsången från Toyotas raksexa, 2JZ-GTE. Tomgången är oregelbunden och tonen är raspig. Havets dofter tvingas lämna plats åt ångorna av förbränt E85-bränsle medan motorn värmer upp.
Ansiktsuttrycken hos några av personerna som passerar förbi i sina tysta, moderna bilar vittnar om att de inte är helt övertygade av det störande momentet i idyllen.
2JZ engine, no shit!
Det må finnas fem olika modeller från Toyota som räknas in i Supra-familjen. För de allra flesta finns däremot bara bilden av en bil. Jag slår vad om att det var dess liknelse din hjärna kokade ihop när du läste namnet, även om den inte varit avbildad här – den fjärde generationen.
I mina egna tankar ser bilen inte ut som Toyota tänkte. Den ser ut, och låter, som Mattias Bäckeviks bil. Toyota byggde Supran för att vara en lagom kvick, men mysig, GT-bil gjord mer för motorvägen än banan. Under de 30 år som passerat sedan introduktionen av den fjärde generationen har bilden av vad en Supra “är” ändrats till något som bäst liknas vid en mytologisk varelse.
För Mattias var det den bilden som drog honom till Supra.
– Det var egentligen ”Fast and Furious”. Det var då jag fick upp ögonen för modellen, berättar han.
Skyldig till att fullständigt cementera idén om en Supra i huvudet på en ung Mattias är Peter Björck. Hans svarta ”Busbil” hade långt över tusen hästar på bakhjulen innan det var något som absolut förväntades av en Supra.
– Man såg de där gamla klippen. Ljudet och hur det gick, det fastnade jag för. När det varvar högt låter det som bäst, myser Mattias.
På målsnöret
Nu står hans egen högvarviga maskin och morrar bredvid oss, men historien började för tio år sedan när Mattias köpte drömbilen.
– Jag fastnade för dem redan som liten. Det var Supra överallt. Jag kollade på en Skyline R33 vid ett tillfälle men den såldes innan jag hann bestämma mig. Så dök den h�
