Audi Q7 är inte störst på vägarna, men den ger intryck av att vara det. Maffig utstrålning, hög komfort, goda utrymmen och detaljkvalitet är några av lockropen för Audis första och största suv.
TEXT: EMANUEL GYLLING
AUDI Q7
Audis bana som suvtillverkare började 2006, när första generationens Q7 presenterades i september 2005. Det kom inte som någon överraskning, för suvar i det här lite större formatet var det som alla pratade om i mitten av 2000-talet. BMW X5, Mercedes ML och Volvo XC90 var tre konkurrenter på Europamarknaden, och i USA fanns så klart ännu fler.
Vräkigheten är påfallande när man tittar på Audi Q7. Den är lång, bred och hög. En stor grill sträcker ogenerat ut sig i fronten, ändå finns det gott om plats för tomma ytor mellan strålkastarna och dimljusen.
Inget för stan
På längden mäter den 508 cm och på bredden 200 cm jämnt. Det är alltså inte en bil framtagen för stadstrafik, även om påfallande många Q7-ägare gärna utmanar det påståendet.
Exakt var den här bjässen hör hemma är svårt att säga, men rimligtvis är den som bäst när den får sträcka ut på långresor med en tre-fyra passagerare. Hög komfortnivå med bra ljudisolering från omvärlden är en av fördelarna med Audi Q7.
60 procent bak
Redan 2003 visades förstudien Pikes Peak Quattro Concept. Konceptbilen var en maffig och offroad-inriktad skapelse med 500 hk (åtminstone i teorin) som visade vad Audi hade i görningen.
Nu blev Q7 inte en bil för offroad-entusiasterna. Relativt låg front, hjulbas på tre meter och avsaknad av lågväxel bäddar inte för succé på stock och stenbanorna i skogen.
Men i lite mer sansade men ändå svåra förhållanden är Q7 duktig på att ta sig fram. Den har så klart fyrhjulsdrivning med Torsenteknik och självspärrande mittdifferential. Normalt går 60 procent av kraften till bakhjulen,
