TOLV SPORTBILAR I BANTEST Vi har samlat tolv helt olika bilar som har en sak gemensamt, de vill ge dig en riktig sportbilsupplevelse. Alla är bra, men bara en kan vara bäst.
TEXT STEFAN HELMREICH /// FOTO ROSSEN GARGOLOV
SPORTBILAR
Varje år ser vi till att leta reda på essensen av körglädjen – väghållningen! Våra tolv deltagare spänner från högt till lågt och från smått till stort.
Himlar kan de, fransmännen, det måste man ge dem. När vår karavan rullar in i Blitzheim, en liten by i Alsace, har kvällsshowen precis tagit sin början. Ett tjockt moln i väst som täcker Vogeserna börjar spricka upp runt bergstopparna och slits snart isär för att blotta kvällssolen. En stor honungskaka som badar i ett hav av blodapelsin och blå Curaçao.
Det är en sådan kuliss som man skulle förknippa med en actionrulle från 90-talet. Du vet, Bruce Willis, den räddade kvinnan, en helikopter som lyfter och eftertexter.
Här har melodramat inte riktigt nått samma nivå men det börjar så smått. Ett lyckligt slut som intro, typ. Eller en hoppfull början. Den regnfront som hovrat över oss kan fortfarande gå upp i rök, bokstavligen. I fyra dagar har Anneau du Rhin varit bokad för vårt årliga körglädjesmöte. Tre av dem har redan drunknat i dimma och den fjärde och sista chansen börjar bara några timmar efter föreställningen i detta himmelska cirkustält.
Grunden är densamma som varje år: Ett jämförelsetest över hela fältet som exkluderar många av bilens egenskaper utom den viktigaste. Normalt gör vi en helhetsutvärdering, alltså summan av bilens prestation på banan, i slalom, i accelerationstest, i bromstest, efter deras tjänstevikt och pris.
Varje moment har sina poäng och till slut får man en summa för vilka orden antingen är blida och varma eller hårda och kalla. Problemet är att en del av fordonsdynamiken, väghållningen, försvinner i detta kliniska utvärderingssätt. Visst, den spelar in i slalomen, och på Hockenheim får man ingen bra tid om det inte lirar ordentligt. Men i slutändan är det bara en liten kugge i ett stort hjul.
Med detta reportage försöker vi att överföra väghållningen till ord, för den är verkligen inte lätt att greppa. Å ena sidan är denna bana lite mer selektiv, teknisk och kompakt än den kantiga banan på Hockenheim. Å andra sidan har vi designat mätstationerna så att raksträckorna i stort sett kan elimineras eftersom de inte tillför väghållningsutvärderingen något.
Tolv deltagare
