AGNETA MAGNUSSON
Våra gamla gråärter är väl värda att odlas också i den lilla täppan hemmavid. Det är en lättodlad gröda som ger både vackra rosa-röda blommor och stor variation på tallriken. Våga prova!
Gråärter har varit basföda för både människor och djur genom många århundraden. I Leksand finns spår av ärtodling från 1 200-talet. På andra ställen i landet har arkeologer hittat rester av ärter från bronsåldern.
Gråärterna, som ger så mycket protein och andra nyttigheter, är mycket lättodlade. De nöjer sig med tämligen magra jordar och tillför själva kväve genom sina kvävefixerande rotknölar.
Gråärter tål att sås tidigt på våren, tidigare än de flesta tror, ungefär när tjälen gått ur jorden. I Rättvik är ett talesätt att gråärter ska sås ”när isen släpper i Rättviken”. Om man nu inte önskar extra tidig skörd av någon speciell sort är förodling onödig.
I just Rättvikstrakten såddes förr korn och Rättviksärt ihop, dels för att ärtorna skulle få kornets stänglar att klättra på, dels för att slutprodukten ”ärtblann” blev ett näringsmässigt sett utmärkt djurfoder när ärter och korn tröskades tillsammans. Så småningom kom havre att ersätta kornet.
När säden var mogen – att gå efter de gamla lantsorterna av gråärt, som mognar successivt, fungerade inte – skars allt med lie och hängdes upp på hässjor för att torka. Senare på hösten fick torkningen fortsätta i speciella ärtlador. Det var extra viktigt att ärtris och baljor hann bli helt torra för att inte mögla. Så småningom följde slagtröskning och rensning.
När mer moderna skördemetoder började användas ansågs de långa slingriga gråärterna för svårhanterliga och odlingen försvann nästan helt. Nu ser det dock ut som om åkerodlingen är på frammarsch igen.
Odling i lilla skalan
Som tur är blir vi allt fler som förstår vikten av att fortsätta odla den stora mångfald av gråärter som fortfarande finns kvar, alla med sina olika karaktärer och smaker.
Gråärter är som sagt lätta att odla hemmavid. Ärter korsar sig sällan. Det kan dock vara klokt att ha ett par meter mellan sorterna eller odla en annan gröda mellan dem.
Även om gråärter är friska och robusta kan det vara på sin plats att påminna om växtföljden. Att låta sju år gå mellan ärtodling på samma plats rekommenderas, men jag kan tycka att en fyraårig växtföljd är nog, speciellt för en liten trädgård.
Eftersom de flesta gråärter blir höga odlar jag dem oftast på nät, t ex höns- eller fårnät. Visser
