TERESE EIDENMARK
När platsen väljer sin människa, då är det bara för människan att hänga med. Det var så det var när det begav sig hösten 2018 och vi köpte oss ett hus i Kubbe, Örnsköldsvik. Ett ”skithus”, som mest bara var just ett skitigt hus, men på en plats som klamrade sig fast i våra hjärtan och blev vårt hem.
I slutet av det intensiva letandet efter vår plats på jorden sommaren 201 8 var det en konstig annons med små mörka, underliga bilder som fångade mitt intresse. Kontakt togs, och efter flertalet inställda visningar fick vi äntligen komma och titta på fastigheten. Platsens läge och potential slog oss med häpnad – här fanns det vi hade letat efter. Avskilt läge, vedspis, eget vatten, möjlighet till grönsaksodling och djurhållning och med ett rimligt avstånd till våra arbetsplatser. Men också så mycket mer skulle det visa sig. Bud lades och efter flera turer med inställda besiktningar och inställda bankmöten kom äntligen den stora dagen för överlämning av nycklarna. Strulet från säljarna fortsatte. De hade inte påbörjat någon slutstädning som utlovat och mitt i vinterns första snöstorm fick vi själva skjutsa säljarna med deras djur och packning till deras nya hem för att få dem att lämna fastigheten. Så hade vi – mamma Terese, pappa Krister, barnen Elof, Lovis, Holger och Ullrik, då mellan 2 och 6 år gamla, samt kallblodstravaren Faksa och pudeln Clara – äntligen tillgång till vår plats här på jorden.
Kan man bo så här?
Dagen efter att vi köpt huset var paniken fullkomlig. Förälskelsens dimma hade blåst bort och insikten om att vi hade köpt ett hus som av andra hade klassats som ett obeboeligt ödehus kom till oss med full kraft. Ord kan inte beskriva hur det egentligen såg ut, och nu började ett intensivt arbete för att göra det möjligt att flytta in på bara några veckor. För lägenheten vi bodde i hade såklart sagts upp under inflytandet av förälskelsen till platsen vi skulle få flytta till. Men när våra tvivel var som störst ställde vänner, släktingar och bekanta upp när vi behövde det som allra mest! Många var det som ville se om det verkligen kunde vara så illa som det var, och de kom klädda för att hjälpa till med att tömma huset och gården på prylar som ratats och skräp som blivit lämnat. Men också för att riva alla ytskikt som inte gick att rädda från den ingrodda doften av katt-urin och rök. Med sopsäckar, skurborstar och en dunk ”super-skur”, följt av målarfärg och tapet, fanns det veckan före jul ett kök
