ANN-LOUISE FRANSSON
Eva-Lena Månsson i torpet Någolunda i södra Småland blev självhushållare på egen gård när hon närmade sig de 60. Ensam tog hon sig an den igenväxta tomten och de renoveringstörstande uthusen. Med varsam hand skapade hon det paradis som kom att bli hennes livsverk.
Det kom en annons på Facebook om en trampsymaskin. Renoverad och funktionsduglig, 800 kr. Det var Eva-Lena i torpet Någolunda. Jag skrev direkt. ”Åh, är det du”, svarade Eva-Lena, ”jag vill så gärna sälja den till dig. Jag ska flytta härifrån, jag måste sälja av.”
Det blev ett besök några dagar senare, med släp och bärhjälp. En trampsymaskin är inte av det smidiga slaget när det gäller att få upp och binda fast, speciellt inte om det regnar samtidigt. Det gjorde det. Det måste ha varit den enda dagen i juli månad som det gjorde det, denna alltför snustorra sommar.
Eva-Lena, som närmar sig de 80, har efter att ha bott och verkat på sin gård i 22 år nu bestämt sig.
– Allt har en ände och jag ska ägna mig åt min avhandling i konstvetenskap, medan tid är. Jag är klar här nu.
Det är med stort vemod, men också med klokskap och beslutsamhet, hon säger det.
Mycket arbete väntade
När hon köpte gården år 2000 var huset igenvuxet av stora lövträd som stod tätt inpå. Hon visar mig foton.
– Min mor och far kom och tittade på huset när jag köpt det, men mor vände innan hon kommit fram. Det kom för många gamla minnen för henne om vilket slit jag hade att vänta. Men far han sa ”Det här blir roligt”, då var han 85 år gammal. Han gav mig sedan en motorsåg i present. Den kom väl till pass, i allt arbete som komma skulle. De var fantastiska, mina föräldrar – kreativa, arbetsamma människor som älskade att utföra projekt ihop. Och så många projekt det blev. Jag är så tacksam över den uppväxten. Har du armar, har du ben? brukade min far fråga. Då var det underförstått att man kunde hjälpa till. Det var där jag grundlade mitt levnadssätt, att vilja ha det enkelt, i samklang med naturen, och vackert.
Och det vackra, estetiken, den går som en röd tråd genom allt som Eva-Lena skapar.
Eva-Lena återkommer ofta i samtalet till hur vi måste gå tillbaka i levnadssätt. Det är så sårbart nu, vi måste ha tryggheten i att kunna klara oss utan el. Det är så hon har byggt upp sin gård, gården som har grävd brunn, jordkällare och fiskevatten i två sjöar.
– Den grävda brunnen har vi sänkt ner en damstrumpa med snäckskal i. Grannen säger att man ska göra så för att inte få surt
