ALEXANDRA GELLAND
Här kommer lite tankar från en som nog skulle kunna kalla sig själv både utflyttare och avhoppare med självhushållarideal, men den titeln jag vågar använda i dag är lågkonsumist. Oavsett vilket av orden det gäller handlar det om ett sätt att leva som ligger stick i stäv med samhällsnormen, och jag har erfarit att det krävs ett gäng förutsättningar för att detta ska gå lyckosamt. Med mitt liv som exempel vill jag visa på dessa nödvändiga faktorer: envishet, kunskap, praktiska förutsättningar, stöd, pengar och ork.
Den första av dem är envishet, eller vi kan kalla det själsstyrka. Mod att gå mot strömmen. På denna vara har jag aldrig lidit brist. Redan som barn i Stockholms innerstad var jag fast besluten att flytta till landet och bli bonde. Jag tjatade på mamma och pappa, utan resultat. När andra flickor i min ålder började bli intresserade av ridning pratade jag hellre om mjölkkor. Gymnasiet fick bli jordbrukslinjen mot mina föräldrars vilja, annars vägrade jag att över huvud taget gå gymnasiet. I stället för att på lunchrasten umgås med klasskamraterna – eller som det mest såg ut: bli jagad av pojkar – cyklade jag till skogs och plockade lingon som jag kokade sylt av på kvällen när jag kom hem. Att andra upplevde mig som annorlunda brydde jag mig inte om, de fick ta mig som jag var – eller låta bli.
Första utflyttningen – från Vasastan till Jämtlands skogar
Efter avslutad gymnasieutbildning erbjöds jag jobb på en gård, tog mitt pick och pack och flyttade till familjens sommarhus i södra Jämtland, en by med ett tiotal bofasta, där sista bussen gått 1 974. Huset var en gammal byskola, där de senaste moderniseringarna skett på 1 940-talet när strömmen kom till byn. Vatten hämtade jag i hink hos grannen, det gamla skoldasset rymde många sittplatser, och varje rum i huset hade sin egen vedspis eller kamin.
Nu kommer vi till punkt två: kunskap. Den lantbruksutbildning jag gått förberedde mig ingalunda för detta liv, jag hade bara naiva goda intentioner. Hur man tänder upp i en spis däremot, och får det att fortsätta brinna, var en ädel konst som jag inte behärskade. Och eftersom mamma och pappa aldrig använt huset på vintern, hade de ingen aning om vad som fattades mig, vilket jag naturligtvis i min stolthet inte heller upplyste dem om. Köket hade en liten sovalkov, därför räckte det vintertid att jag värmde detta rum. Min säng stod intill fönstret, och eftersom jag uppskattade att vakna till den underbara utsikten hade jag huvudet åt det hållet. Jag mi
