Den magiska körsbärstårtan

Marika hade rusat omkring hela eftermiddagen, och trots att hon tyckt att hon hade gott om tid var hon tvungen att inse att situationen var mer eller mindre kaotisk. Hon hade inte hunnit börja med mat

Spåren av sommarens torka syntes fortfarande. Ända in i september var det varmare än normalt. Träd och buskar slokade och såg ut att tråna efter regn. I villaträdgårdarna gav sprinkleranordningar gräs

Harriet Persson var trött. Så in i döden trött. Axlarna värkte, knäna brann. Hon såg sig omkring med grusiga ögon. Noterade att nästan alla på bussen hade hörlurar i öronen. Som om de dinglande trådar

Tystnaden är öronbedövande. Ja, Maria tycker nästan att hon kan höra granarna vid tomtkanten viska till varandra. Hon lutar huvudet bakåt, sluter ögonen och njuter av den sista, låga eftermiddagssolen

Linda blickade ut i sin mammas trädgård inifrån värmen i vardagsrummet. – Men mamma, varför har du inte ringt? undrade hon. Gula löv från lönnen, gulbruna löv från de två ekarna och de gula runda och

Vågorna kluckade mot relingen. Inte vänligt, men vagt hotfullt. En påminnelse om att om båten kantrade skulle vattnet svälja dem i ett svart, kallt nafs. Dimman klibbade fuktig mot kinderna för att se