Två mammor och fyra tonårsbarn flyttade ihop och delar på vardagsliv och boendekostnad. – När jag separerade från barnens pappa och bodde ensam med Nico och Ebba kändes livet tungt. Att flytta ihop med en kompis är det bästa jag gjort, säger Tanja Ehrenberg.
AV BIRGITTA LINDVALL WIIK FOTO: THERESIA KÖHLIN
VÄNINNORNA STARTADE ETT EGET MINIKOLLEKTIV
Här med Allan och Nikki.
Den före detta tvättstugan är full med nyskördade grönsaker. Här ska bli ett skafferi för allt det goda som Karin Saler odlar. Hon och väninnan Tanja Ehrenberg visar runt i sexrummaren som är deras gemensamma hem. Här bor de med sina tonårsbarn och ingen av dem kan tänka sig ett bättre sätt att leva, även om det inte är skrivet i sten att de alltid ska bo tillsammans.
Det är snart fem år sedan som Tanja och hennes barn Nico och Ebba flyttade in till väninnan Karin och hennes barn Allan och Nikki.
Karin har stor erfarenhet av att bo både med vänner och med inneboende och trivs allra bäst med ett gemensamt boende. Tanja har aldrig tidigare bott i kollektiv och om inte frågan hade kommit i precis rätt tid är det inte säkert att hon svarat ja.
– Jag levde ett traditionellt kärnfamiljsliv med man och barn, villa och Volvo. När vi separerade fick jag en lägenhet med ett renoveringskontrakt i en förort utanför Stockholm. Jag var inte lycklig där, det var deppigt och betydligt tyngre än jag trott att vara ensam mamma med tonårsbarn. Det var också omgärdat av ett stigma som jag inte trivdes med. Jag hamnade i en offerroll och fick ofta den medlidsamma frågan:
– Men Tanja, hur går det för dig?
Tvekade aldrig
Tanja hade lärt känna Karin via gemensamma vänner, och även deras barn umgicks i samma kamratkretsar. Båda hade separerat och båda hade mist en förälder, de hade mycket att prata om. Under Tanjas och Karins fikaträffar berättade Tanja att hon inte trivdes med sitt nya liv som singelmamma.
– Då sa Karin: Men ska du inte prova att flytta in här då? Jag behövde inte fundera länge innan jag sa ja. Och så kom vi hit med vårt flyttlass, som bland annat bestod av ett berg av kartonger med osorterade saker efter min mamma.
Karin skrattar och säger att Tanjas kartongberg nu fick samsas med hennes berg av saker efter en avliden far.
– Nu har vi sakta betat av innehållet i de flesta kartongerna. Det har vari
