Hon sågs i alla våra traditionella tv-kanaler och ledde Eurovision Song Contest 1992 inför miljontals europeiska tv-tittare. Sedan försvann hon. Eller? – Jag är lika aktiv och synlig i dag. Fast på helt andra plattformar, säger Lydia Capolicchio.
AV CLAES SALOMONSSON FOTO: URBAN ANDERSSON
DÅ
Vissa halkar in i ett yrke på ett bananskal, eller av en ren slump.
Det gäller inte Lydia Capolicchio, vars mamma kommer från Slovenien och pappa från Italien – därav det skönt klingande efternamnet som hon har behållit.
Lydia hade en dröm och en plan, och följde den.
– Begreppet ”halka in” gäller inte mig. Jag var fem år när jag satt framför tv:n hemma i Borås, pekade på tv-rutan och sa: ”Det där ser roligt ut. Jag vill bli en sådan när jag blir stor.”
Det var mycket tv på den tiden. När föräldrarna flyttade från Italien till Sverige på 1960-talet var tv:n det bästa sättet att lära sig ett nytt språk.
– Jag är i stort sett uppvuxen framför en tv-skärm, säger Lydia och skrattar gott åt minnet.
– När jag blev lite äldre förstod jag också att nyfikenhet var en annan viktig parameter i mitt yrkesliv. Och vad passar väl då bäst att bli, om inte journalist och att få jobba med tv.
Lydia började i unga år som journalist inom olika lokalmedia i Skåne innan hon upptäcktes av tv-producenten Johan Segerstedt som tog henne till det hon drömt om, tv-världen och debuten i programmet Rock från Kulturbolaget 1986.
Många av oss minns Lydia Capolicchio från 80- och 90-talet som morgonvärd i Gomorron Sverige i SVT, men också i Nyhetsmorgon i TV4. När TV3 startade representerade hon kanalen i såväl Sverige som Norge och Danmark, men allra mest minns vi henne kanske från debattprogrammet Svart eller Vitt i TV4.
Hon dök upp i såväl nyhets- och samhällsprogram som i underhållningsprogram.
1992 ledde hon Eurovision Song Contest från Malmö, efter att Carola året innan vunnit tävlingen i Rom, inför miljoner och åter miljoner tv-tittare från hela Europa.
– Det var återigen min nyfikenhet som förde mig dit. Jag var nyfiken på själva konceptet och skrev ett brev till tv-producenten Kåge Gimtell och frågade om de behövde en reporter som kunde göra kringreportage.
– Jag fick svaret att det behövde de inte. Däremot undrade han om jag kunde tänka mig att leda programmet i stället?
Vilket hon sedan också gjorde ihop
