Jag hade skjutit sorgen framför mig, men nu träffade den mig med full kraft.
Innan Adam kom in i mitt liv 2016 så tvivlade jag på om jag över huvud taget ville ha barn. Samtidigt stod jag och min mamma varandra väldigt nära, och jag visste att hon drömde om att bli mormor. Hon hade redan hunnit blivit farmor fyra gånger, eftersom mina två äldre bröder hade fått två söner vardera.
Allt ändrades när jag träffade Adam. Jag var 28 år och det tog inte lång tid förrän vi visste att vi ville satsa på varandra och bilda familj. Adam hade ett härligt hus i en stad som låg en timmes väg från orten där jag bodde. Vi flyttade ihop i hans hus och jag fick ett nytt jobb. Mamma och pappa var väldigt förtjusta i Adam och framtiden såg ljus ut.
I slutet av 2018 blev jag gravid. Pappa hade redan gått i pension och nu valde även mamma att gå lite tidigare. De sålde sitt stora hus, och hittade ett radhus i min nya hemstad. Nu skulle ju mamma äntligen bli mormor, och hon ville gärna bo nära sitt femte barnbarn.
Adam och jag hjälpte naturligtvis till med flytten, och det gjorde även mina bröder och deras fruar, trots att de hade en bit att köra. Det var när mamma var på väg nerför flyttbilens ramp med ett gammalt sybord som jag såg de första sjukdomstecknen. Hon snubblade och föll så olyckligt att hon måste sys, och pappa berättade oroligt för mig att mamma hade lidit av magont och kräkningar under en tid. Det hade bara varit så mycket … Plötsligt la jag även märke till att hon blivit smalare och lite gulaktig i hyn.
Mina föräldrar hade ännu inte hunnit komma i ordning i radhuset när mamma diagnosticerades med cancer i bukspottkörteln. Sjukdomen var aggressiv, cancern hade spridit sig och det fanns ingenting läkarna kunde göra annat än att ge smärtstillande.
Pappa var helt förtvivlad. Mamma var fantastiskt tapper in i det sista och hennes högsta önskan var att få hålla sitt femte barnbarn i sina armar. Vi visste att det var en liten flicka vi väntade.
Mammas önskan uppfylldes aldrig. Hon gick bort bara ett par veckor innan det var beräknat att vår dotter skulle födas. Pappa var helt under isen och under tiden fram till födseln gjorde jag mitt bästa för att finnas där för honom. Det var mycket med det praktiska som måste klaras av, och han behövde mig. Jag var själv förvånad över hur jag hade krafter till allt, men det hade jag.
När jag gått
