Min första man var omöjlig att leva med och till slut skildes vi. Men slumpen gjorde att vi träffades många år senare.
FOTO: SHUTTERSTOCK/TT
S ören och jag blev tillsammans redan på gymnasiet. Vi var båda alternativa i vårt sätt att tänka och hade speciella idéer om det mesta. När vi gifte oss höll vi en stor fest för våra vänner, och vi levde sedan i ett kollektiv i flera år.
Jag älskade hur han var, hur han såg ut, hans idéer, den känsliga munnen som hade så lätt till skratt … Problemet var bara att han var omöjlig att leva med.
Själv började jag med tiden att längta efter något eget, men Sören hade inga tankar på att leva ”traditionellt”. Han ville dela allt med andra, men det som gjorde att jag till sist tröttnade var hans syn på fri kärlek. Jag ville ha honom för mig själv, men han var inte en man som höll sig till en kvinna, inte ens när han var gift.
När vi började prata om att skaffa barn kände jag att jag inte längre kunde leva så här. Att få barn och bilda familj med en man som var tillsammans med andra kvinnor blev för mycket för mig. Så ville jag inte att mina barn skulle växa upp, och jag ville inte försöka leva familjeliv i kollektivet.
Jag bestämde mig alltså för att det fick vara nog och lämnade Sören. Det var en mycket ledsen och förvånad man som stod där utan att förstå varför.
Av gemensamma vänner fick jag höra att han hade blivit deprimerad efter skilsmässan och flyttat tillbaka hem till sina föräldrar. Många år senare hörde jag att han hade tagit upp sina studier igen och var på väg att bli läkare.
Tiden gick och jag mötte Ove som var Sörens raka motsats. I honom fann jag trygghet och lugn, och framför allt var han en underbar pappa till våra tre barn.
Men ödet ville inte låta oss vara lyckliga för evigt. För sju år sedan drabbades han av hjärtinfarkt på väg hem från jobbet, och vi hann inte ens säga farväl till varandra innan han var borta. Jag var helt inställd på att leva ensam resten av mitt liv, när jag en dag stötte på en person som jag kände väl fastän många år hade gått sedan vi sågs.
Några veckor tidigare hade jag halkat på vägen hem och stukat foten så svårt att jag tvingades åka till akutmottagningen. Benet var fortfarande svullet och jag hade nu fått en tid f
