Hon som var jag

Sommaren 2017. Josephine sjunker ner i den mjuka sanden, låter kroppen sträcka ut, landa. Hon rullar över på rygg, omfamnas av sanden. Kroppen är svettig efter många långsamma solhälsningar. Andningen

Jag skriver den här texten några timmar efter att jag bevistat mina barns skolavslutning. Den råkade sammanfalla med att solens strålar äntligen vågade närma sig stan och att allt kändes återfött. När

Hon suckade. Om havet, som hon alltid älskat, inte kunde få henne på gott humör igen, då kunde ingenting få det. Hon blickade ut mot havet, långt ut på den smala linjen där himlen mötte havet. Två nya

Det rasslar om pannan nere i källaren. Ett lågt slamrande kommer och går nerifrån huset. Ett dunk, tyst en stund, sedan ett dunk igen. De senaste månaderna har pannan börjat gurgla allt mer, men det h

När semestern rullar in och kalendern töms på möten, frigörs något ovanligt: tid som inte är uppbokad. Tid att göra ingenting, eller allt det där vi drömmer om resten av året. För många betyder det en

Direkt när Olle ringde och berättade för Mona att han hade träffat en tjej som var ensamstående med en sexårig flicka, fick hon en klump i magen. Vad kunde hon egentligen om barn? Knappt någonting. Ho