Våren och försommaren är tiden för löjtnantshjärtan, fänrikshjärtan och andra älskvärda inom familjen. Alla är tacksamma och lätta att umgås med.
AV ANNI JÄHDE FOTO: TT/STOCKFOTO
Det är lätt att smälta inför löjtnantshjärtan, fänrikshjärtan och deras bedårande släktingar. Soldatnamnen till trots är de inte särskilt hårdhudade, även om de är lättodlade och trogna. Stjälkar och bladverk är mjuka och de rosa eller vita hjärtlika blommorna har allt en romantiker kan önska.
De ingår i den grupp gammaldags perenner som brukar kallas mormorsväxter, eller torpväxter. I rabatterna gör de sig bra tillsammans med andra försommarblommor som pioner, förgätmigej och senblommande lökväxter.
Löjtnantshjärtat betraktades i början som en känslig, exotisk växt och odlades i krukor som togs in över vintrarna. Så småningom upptäcktes att den har god härdighet i hela eller stora delar av landet om den odlas på rätt sätt. Jorden ska vara mullrik, lätt fuktig med bra dränering och läget halvskugga eller vandrande skugga. Samma odlingsplats gäller för de flesta av de här ”hjärteväxterna”.
I rätt miljö, till exempel i ett woodlandparti, kan till och med vissa arter trivas lite för bra. Framför allt fänrikshjärta kan bilda stora mattor av flikiga blågrågröna blad och är svåra att få bort. Precis som de andra arterna i gruppen sprider de sig med jordstammar, rhizomer, som är sköra och nästan omöjliga att få upp hela. Är jorden väldigt näringsrik blir det dålig blomning och mycket blad.
Löjtnantshjärtat och fänrikshjärtat är de mest kända i gruppen. Löjtnantshjärtat blev för inte så länge sedan inordnad i ett annat släkte, Lamprocapnos.Fänrikshjärta och bland andra sjömanshjärta, furirhjärta och samurajhjärta är kvar i släktet Dicentra. Det är inte ovanligt inom botaniken att det upptäcks att växter har större likheter med andra släkten än det som de är systematiserat under och därmed får byta tillhörighet.
