Vi har alla nagot att bidra med

7 min läsning

AV PER-OLA OHLSSON FOTO: STEFAN LINDBLOM, PRIVAT

Katarina vill sefler funktionsvarierade i arbetslivet

När ingen ville anställa Katarina började hon att skriva. Nu har det blivit tre böcker om erfarenheter av att ha en funktionsvariation. Och Katarina, som kan titulera sig författare, har fått sin revansch.

Katarina Frankel är utbildad till vårdbiträde och diakoniassistent, men har upplevt det som svårt att få jobb på grund av hennes funktionsvariation.

På soffbordet i 58-åriga Katarina Frankels och maken Johans ljusa lägenhet högst upp i ett sjuvåningshus i stadsdelen Klostergården i Lund ligger tre böcker.

De är samtliga skrivna av henne och i den senaste, som kom 2022 och som har titeln Alla behövs, berättar hon om arbetsmarknadens begränsningar för människor med funktionsvariationer och sin egen långa kamp för att få ett arbete och en meningsfull sysselsättning.

– Det finns ingen förståelse från arbetsgivarnas och samhällets sida för att vissa av oss behöver lite längre tid för att utföra samma arbete som andra. Dessutom har man tagit bort de enklare jobben som fanns förr, säger hon.

Katarina använder hellre ordet funktionsvariation än funktionsnedsättning som hon tycker är stigmatiserande. I sin senaste bok berättar hon dels om sina egna erfarenheter från en för henne otillgänglig arbetsmarknad, dels innehåller den intervjuer med barn och vuxna som berättar om sina erfarenheter av att leva med en funktionsvariation.

– Det jag vill är att man ska se det friska i varje människa i stället för att utestänga de som inte är som andra. Det är därför min bok har fått titeln Alla behövs, berättar hon.

Blev mobbad

Katarina föddes med en mindre, halvsidig cp-skada och i hela sitt liv har hon fått kämpa mot mobbning och för att bli accepterad.

Det har handlat om alltifrån att Katarina i skolan blev kallad för ”cp-unge” till att arbetsgivare inte vågat anställa henne eftersom de varit rädda för att inte kunna hitta rätt arbetsuppgifter till henne.

– Jag har utbildat mig till både vårdbiträde och diakoniassistent, men i stället för att betrakta mig som en resurs har många arbetsgivare sett mig som någon de måste hjälpa, berättar hon.

Ibland har den positiva stämningen som uppkommit vid till exempel ett telefonsamtal med en arbetsgivare eller myndighetsperson förvandlats till en pinsam situation när de träffat Katarina i verkligheten.

– Jag brukar sä

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar