När Clara kom in i stugan och kände igen henne ville Rebecka bara fly och gömma sig för hela världen, men hon visste att flykten var över. − Det verkar som att det är något vi måste reda ut, sa Stefan tonlöst och såg på henne som om hon vore en främling.
AV SUSAN TOFT ILL: SANNE BRAMSEN, TT/SHUTTERSTOCK, FREEPIK SVENSK BEARB: CECILIA GUSTAVSSON
Dags för mötet som hon fruktat
Nicklas såg förvirrat från Clara till Rebecka.
− Varför säger du Rebecka? Hon heter ju Luna!
Tiden stod stilla. Rebecka kände hur allt rasade samman runt omkring henne. Hennes bedrägeri hade avslöjats. Hon visste att Claras pojkvän var polis, men att det var Mats, Stefans bror, som var Claras pojkvän var nästan obegripligt. Ödet kunde inte vara så grymt.
− Varför säger du Rebecka? frågade Nicklas igen. Hon heter ju Luna, och hon är pappas flickvän. Eller hur, pappa?
Rebecka hade en stark lust att bara resa sig, fly och gömma sig för hela världen, men hon visste att flykten var förbi nu. Mats kunde inte göra annat än att arrestera henne, för han visste ... eller skulle i alla fall snart upptäcka att hon var en fånge på flykt.
− Det verkar som att det är något vi behöver reda ut, sa Stefan, och Rebecka kände inte igen hans röst.
Den var tonlös och stel. Hon såg upp och mötte hans ögon. Han såg på henne som om hon vore en främling som kommit vilse in i hans liv och ställt till med kaos. Och kanske var det just så det var.
Stefan hade förälskat sig i den lite mystiska Luna som höll sina kort nära kroppen, men i själva verket var hon Rebecka. En kvinna som flytt från ett spanskt fängelse där hon suttit dömd för mord. Kvinnan som använt ett falskt pass och lurat alla. − Åh Rebecka, viskade Clara. Och Rebecka visste att hennes väninna fortfarande var samma goda vän som hon alltid varit, hon hade bara blivit så förvånad att hon spontant hade sagt hennes riktiga namn.
Där och då hade Clara krossat den sköra värld som Rebecka hade byggt upp.
− Varför fortsätter du att säga Rebecka? frågade Nicklas igen. Luna heter Luna. Gör du inte det, Luna? Rebecka mötte pojkens blick genom en dimma av tårar. Hon försökte svälja klumpen i halsen för att kunna säga något. Hennes tystnad och den förtvivlade minen i hennes ansikte berättade allt för Nicklas. Hans älskade Luna fanns inte.
Han reste sig hastigt. Ett ögonblick såg han sig vilt omkring och rusade sedan mot dörren och fortsatte ut.
− Nickla
