Drömmen var att flytta till USA och satsa på dans och musik, men en livshotande sjukdom satte stopp för planerna. För sju år sedan nådde jag botten, säger Emelie Eklund.
TEXT OCH FOTO: BIRGITTA LINDVALL WIIK
Emelie har Addisons sjukdom
Två varningskort ligger alltid i Emelie Eklunds handväska. Om hon skulle hamna på sjukhus och vara okontaktbar är det livsviktigt att sjukvårdspersonalen får veta att hon har Addisons sjukdom och att hon går på en livslång behandling.
– Den här bär jag också med mig, säger Emelie och visar en liten flaska med den akutmedicin hon måste få via en spruta om hon hamnar i en Addisonkris, som det kallas.
Sprider kunskap
För sju år sedan hade Emelie Eklund, 31, aldrig hört talas om Addisons sjukdom. I dag är hon i det närmaste expert på diagnosen och en engagerad ambassadör för att sprida mer kunskap om sjukdomen. Varje år skördar den minst tjugo liv bara för att man inte ställt rätt diagnos i tid.
– I september besökte jag en 17-årig flickas grav. Jag hade fått kontakt med mamman tack vare mitt engagemang för Addison. Det var en stark och svår stund att tända ljuset på flickans grav. Det är en stor sorg att en ung tjej behövde mista livet, och det var en påminnelse om hur nära döden jag själv var för sju år sedan.
Emelie var 20 år och hade nyligen flyttat från Piteå till Umeå för att jobba på en restaurang när de första symtomen kom smygande.
– Jag var ansvarig för restaurangverksamheten och jobbade mycket. Det var stressigt och jag hann sällan äta ordentligt. Därför tänkte jag till en början att det inte var så konstigt att jag var trött, orkeslös, sov dåligt och gick ner i vikt. En udda sak som jag minns var att jag var galet saltsugen. När ingen såg på fyllde jag min handflata med salt som jag sedan slickade i mig. Det låter knäppt, men i efterhand har jag fått veta att det extrema saltsuget är ett typiskt tecken för oss med Addisons.
Smal och illamående
Emelie gick jämt omkring med ett illamående som gjorde att hon kände sig åksjuk, och efter ett tag började hon kräkas.
– Jag var orolig för att mina arbetskamrater skulle tro att jag höll på med droger eftersom jag blev allt magrare. När min pappa hälsade på och såg hur smal jag hade blivit sa han att jag måste ta tag i min hälsa, annars skulle han och
