Även om hon vet att hon riskerar att avslöjas om hon håller kontakten med Stefan och hans son Nicklas kan inte Rebecka motstå frestelsen när Stefan erbjuder sig att hjälpa henne att måla kolonistugan.
AV SUSAN TOFT ILL: SANNE BRAMSEN OCH TT/ SHUTTERSTOCK, FREEPIK SVENSK BEARB: CECILIA GUSTAVSSON
Att stjäla några dagar av lycka
Rebecka hade vaknat mycket tidigt på lördagsmorgonen. Ett ögonblick låg hon helt stilla och stirrade upp i taket, innan hon svängde ut benen över det kalla golvet. Hon tog de gamla tofflorna som hennes mormor alltid hade stående i stugan och skyndade sig in i vardagsrummet för att tända gasolvärmaren. Hon slog också på den elektriska varmvattenberedaren innan hon åt den sista skivan rågbröd som hon hade i huset.
Efter att hon duschat satte hon sig framför den bärbara datorn. Hon var tvungen att svara Clara, men tanken på att väninnan bodde tillsammans med en polis fick henne att tveka. Det var snällt av Clara att erbjuda henne att bo i hennes föräldrars sommarstuga, men Clara tänkte antagligen inte på att Rebecka på sätt och vis inte existerade. Utan personliga papper var man ingenting.
Rebecka ägde bara ett pass, och det var under falskt namn.
Hon skrev ett kortfattat meddelande till vännen, som hon längtade efter att träffa:
”Kära Clara. Just nu är jag i säkerhet, men tack för ditt erbjudande. Jag arbetar på att rentvå mig från de fruktansvärda anklagelserna, så det kommer nog att dröja innan du hör från mig igen. Du ska veta att jag mår bra. Med kärlek, Rebecka.”
När hon skickat iväg meddelandet fortsatte hon att surfa på nätet tills hon hittade hemsidan som handlade om Anitas och Pablos design. Det fanns många bilder av dem tillsammans. På varje bild log de, och även om det var uppenbart att de bara var affärspartners fanns det en tydlig samhörighet mellan dem.
Rebecka förstorade en av bilderna på sin mamma. Det breda leendet som präglade varje bild verkade inte helt äkta. Fanns det en liten smärta i hennes gröna ögon? Rebeckas mage knöt sig. Plötsligt var hon helt säker på att hennes mamma var ledsen över att det blivit som det blev.
Ändå hade hon trott på Pablo och inte på sin egen dotter. Om du är ledsen så är det bra för dig, viskade Rebecka till bilden. Orden lät falska. Det gjorde inte Rebecka glad att hennes mamma var bedrövad. Det gjorde ont att det hade blivit som det hade blivit. Hennes mamma måste verkligen ha varit övertygad om att Pablo talade sanning.
