Det går inte så bra att gömma sig i mormors kolonistuga som Rebecka hade hoppats på. Stefan och hans nyfikna son Nicklas ser när Rebecka kommer och går, och nu har polisen också dykt upp. Kommer hon att avslöjas?
AV SUSAN TOFT SVENSK BEARB: CECILIA GUSTAVSSON ILL: SANNE BRAMSEN, FREEPIK
En välbekant person dyker upp
RESUMÉ: Svenska Rebecka har tillbringat de senaste fyra åren i ett spanskt kvinnofängelse. Hon är dömd för mord på en ung kvinna som hade en affär med hennes pojkvän Pablo. Men Valeria föll och slog huvudet på ett glasbord under ett bråk med Pablo. När polisen kom till Pablos yacht satt Rebecka bredvid Valeria med blod på händerna, och Pablo skyllde på henne.
Rebecka flyr tillsammans med en annan fånge, Pilar, och deras vägar skiljs åt. Rebecka får en ny identitet som Luna och tar tåget till Sverige och sin älskade mormor, som har betalat för flykten. Rebeckas mamma bor i Spanien och har tagit avstånd från henne. Utan att berätta något för mormodern söker Rebecka skydd i hennes kolonistuga, som är stängd för vintern.
Några dagar senare, när hon går förbi sin mormors lägenhet i stan, ser hon att hennes mamma är på besök. När hon återvänder till stugan kommer en polisbil in på området.
Rebecka kämpade för att hålla ångesten under kontroll. Var det någon inne i stan som kände igen mig? tänkte hon när hon hade låst in sig i kolonistugan. Kommer snart en polis att banka på?
Hon hade lust att ta ett steg åt sidan och titta ut genom fönstret, men hon kunde inte röra sig. Hon stod med ryggen tryckt mot dörren och väntade på att någon skulle knacka, att någon skulle ropa hennes namn.
Och så var det någon som ropade hennes nya namn.
− Luna, Luna, kommer du inte ut en stund? Min farbror vill gärna prata med dig.
− Nej, nej, åh nej, viskade Rebecka, och hon rörde sig inte ur fläcken.
− Luna!
Rebecka svarade inte. Benen darrade under henne. Hon tappade påsen från grönsakshandlaren så att potatisarna rullade över golvet. I nästa ögonblick knackade det på dörren. Inte den hårda, bestämda bankning hon hade förväntat sig, utan ljudet från en liten hand. Jag måste öppna, tänkte hon. Allt annat kommer att verka misstänkt.
Till sist kunde hon röra sig. Hon steg bort från dörren, vände sig mot den och öppnade den långsamt.
Nicklas stirrade på henne med stora ögon. Han hade inte sin blå mössa på huvudet. Det ljusa håret var rufsigt.
− Jag ber�
