Det viktigaste är tid – inte pengar

Mina föräldrar gifte sig i början av 1930-talet. På tre år fick de två barn, Lars och Anna. Företaget pappa arbetade på gick i konkurs och han blev arbetslös. Han fick ta lite ströjobb som dök upp. De

Jag växte upp i ett fint hus i utkanten av Jönköping. Mina föräldrar var kanske inte rika, men hade det gott ställt. Båda jobbade på samma bank och mamma blev så småningom chef, vilket innebar att hon

Louise är min dotter, men vi fick inte kontakt förrän hon var 16 år. Då hade hon nog redan gett upp hoppet om sin pappa, och kontakten mellan oss har alltid varit lite svår. Jag hade inte ens en rikti

Min barndom var full av oro och otrygghet, jag kände mig varken värdesatt eller älskad. I de termerna tänkte jag förstås inte då, för sådana ord använder inte barn. Det är något jag insett som vuxen.

För några år sedan skilde sig jag och Thomas. Då var vår son, Mathias, precis fyllda 13 år. Mathias blev verkligen arg på sin pappa, för även om Thomas bara flyttade till en närliggande stad, saknade

Jag gillade min granne Elin och det skar i mitt hjärta när hennes söner ignorerade sin mamma. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde, men när Elin blev änka och skulle sälja sitt hus och de två sö