Påhåret

Det är när fotografen Ida Halling rotar runt bland sin fars alla saker – ”minst två och ett halvt dödsbo och gamla barngrejer” – som hon hittar en söt liten glasdosa med silverlock. I den ligger en hårtuss. Med lika delar obehag och förundran tar Ida upp den och ser att håret är flätat till ett vackert halsband. Obehaget ger vika för nyfikenheten. Vad är historien bakom smycket?

– Jag blev jättenyfiken när jag förstod att man kunde göra sådant av hår, och började genast googla efter mer information, säger Ida Halling.

Nyfikenheten ledde henne till Våmhus socken, till byarna vid Orsasjön i Dalarna. Med kameran i handen har hon letat fram gamla och nya hårsmycken och i sin bok Hårresande – Våmhuskullornas hårsmycken och vandringarsätter hon ljuset på en mycket speciell form av hantverk, smyckekonst och kulturarv.

KULLORNA I VÅMHUSTRAKTEN var inte ensamma om att göra smycken av människohår, men de var en osedvanligt företagsam grupp kvinnor som för 200 år sedan besatt både hantverksskicklighet, mod och entreprenörsanda. Eller kanske ren överlevnadsinstinkt. Det var en fattig trakt och genom att sälja sin konst i Sverige och ute i Europa, dit man tog sig mestadels till fots, lyckades de försörja hela familjer.

– Jag har alltid fascinerats av mäktiga kvinnohistorier och den här ville jag själv veta mer om.

Ida Halling hittade inte särskilt mycket skrivet. Hon, som inte har någon personlig koppling till Våmhus eller ens till Dalarna, tog kontakt med den moderna hårkullan Anita Sjöberg. Hon öppnade Gammelgården i Våmhus, visade den stora samlingen av antika hårsmycken och presenterade Ida för damer som både behärskade konsten själva och kunde berätta mer om sina förmödrar, de vandrande hårkullorna.

– Jag får en sådan pulshöjning när jag pratar om detta. Hantverket är jättespännande, relationen till håret, kvinnor som var omyndiga men ändå