Gyllene tider

Guld har fascinerat oss sedan urminnes tider och anses faktiskt vara den första metallen som människan använde. Guld har också alltid varit dyrbart. För att få ut så mycket som möjligt av materialet, med minsta möjliga åtgång, uppfann redan de gamla egyptierna för flera tusen år sedan en förgyllningsmetod: guldet hamrades till tunna blad. Tekniken är alltså gammal och den hantverksmässiga förgyllning som används i dag är i det närmaste densamma som under medeltiden.

Men först tillbaka till det gamla Egypten. Här fanns hundratals guldgruvor och guldet som utvanns betraktades allmänt som Res, solgudens, hud. Kopplingen berättar tydligt om guldets både ekonomiska och symbolladdade värde. Guldet användes i solid form och format till tunna blad i amuletter, smycken och masker, men också till gravmonument.

Tekniken att förgylla med bladguld fördes så småningom vidare från egyptierna till antikens greker och romare, för att sedan vidareutvecklas i det medeltida Europa. I medeltidens och renässansens målningar blev det särskilt populärt med guldgrunder och detaljer av guld, som en gloria i ett sakralt motiv. Guldglorian symboliserade det gudomliga och guldgrunden det fullkomliga, medan materialet i allmänhet representerade ädelmetallen i sig själv.

I SKRIFTER AV DEN ITALIENSKE renässansmålaren Cennino Cennini (ca 1370–1440) står utförligt hur förgyllningsprocessen går till och vilka steg som krävs för att få till en glänsande yta. Skrivelserna låg gömda i Vatikanen i flera hundra år och återupptäcktes på 1800-talet och publicerades då i bokform. Intressant nog är Cenninis beskrivning i princip likvärdig med den teknik som används än i dag.

Under medeltiden och renässansen var kyrkan den stora beställaren av förgyllda målningar och skulpturer.