I ett magnifikt stadspalats från 1700-talet och med det kungliga slottet Amalienborg som närmsta granne huserar STEFANIA ROSINI, Italiens ambassadör i Danmark. Sedan 1924 äger den italienska staten de fyra våningar höga, vita byggnaderna som likt en hästsko omger innergården i Köpenhamn.
Text MATHILDE RUDE Foto CHRISTOFFER REGILD
Både i och utanför det välbevarade palatset kan man känna historiens vingslag. Anläggandet av stadsdelen Frederiksstaden i Köpenhamn påbörjades 1748 och rokokoarkitekturen i området är unik. Det var arkitekten Nicolai Eigtved som fick i uppgift att bygga det exklusiva området uppkallat efter kungen.
Byggnadens levande historia har skapats av dess många framstående innehavare genom tiderna. Den har tidigare varit hem för berömdheter som kompositören Johann Peter Emilius Hartmann, författaren Knud Lyne Rahbek och diktaren Johan Ludvig Heiberg. Den sistnämnde bodde här tillsammans med sin mor, författaren Thomasine, och hennes man, den svenske baronen Carl Fredrik Gyllembourg.
BOSTADEN BESTOD LÄNGE AV FEM lägenheter, men i början av 1900-talet omvandlades de till en ståtlig herrgårdsliknande jättevilla. De stora rummen, smyckade med sidentapeter och takmålningar utförda av 1700-talets hovmålare Hendrik Krock, föll Landmandsbankens direktör Emil Glückstadt i smaken och 1908 blev han ny ägare till bostaden. Nu avlöste fester och banketter varandra. År 1917 köpte Glückstadt även huset bredvid och slog samman första och andra våningen till en stor balsal. Men Glückstadt fick aldrig tillfälle att njuta av fler stora sammankomster, för samma år gick Landmandsbanken i konkurs och han åtalades för bedrägeri. Glückstadt dog dock före domen och bostaden lades ut till försäljning.
När den italienska staten köpte palatset 1924 ersattes den extravaganta inredningen med interiörer från magnifika Palazzo Reale i Milano och dyrbara målningar från konstmuseet Museo di Capodimonte i Neapel. Palazzo Reale fungerade under flera århundraden som regeringssäte och Museo di Capodimonte har genom historien fyllts med verk av några av Italiens mest kända konstnärer. Därför är inredningen ett italienskt kulturarv, menar Stefania Rosini. Men hon är noga med att inte betrakta bostaden som ett museum.
– Genom tiderna har huset varit fullt av intressanta människor och det förtjänar därför att förbli e
