På 1700-talet försökte envisa entreprenörer i Uppland få i gång en inhemsk tillverkning av porslin. Det gick sådär. Men en hel del vackra föremål såg dagens ljus, och några få finns kvar i dag. A&A:s PETTER EKLUND tittar närmre på en bortglömd del av Sveriges keramikhistoria.
Av PETTER EKLUND Foto BENGT NYSTRÖM, ANNIKA TEGNÉR, NATIONALMUSEUM, NORDISKA MUSEET, KULTUREN I LUND, KUNGLIGA VITTERHETSAKADEMIEN, UPPSALA AUKTIONSKAMMARE
De flesta har nog inte hört talas om Kvarnberg, Bredsjö och Gustafsberg i Vänge, men så vilar också ett gåtfullt skimmer över historien om dessa porslinsfabriker i Uppland. Ett keramiskt äventyr pågick i skogslandet väster om Uppsala under 70 år – drömmar om porslin och en lönsam inhemsk produktion höll verksamheten i gång på olika platser under en mansålder, från 1755 till 1825.
Det finns inte många föremål bevarade, inte mycket rester av verkstäderna, men just denna brist på material gör också den nya boken Porslinsdrömmar till ett slags keramisk deckare. Den är skriven av Bengt Nyström och Annika Tegnér, två vetgiriga veteraner från museivärlden, som plockat upp vaga uppgifter, nästan som ekon, från bouppteckningar, syneprotokoll och avtal – många skissartade men rörande uppgifter om flödet av människor kring fabrikerna.
På platserna i dag finns inte heller mycket: stengrunder, avfallshögar, malstenar i en gräsmatta.
Forskare har varit nyfikna. Redan 1920 skrev Erik Folcker, då överintendent på Nationalmuseum, en uppsats om En okänd svensk fajansfabrik. Det var under 20-talets rokokofeber, då 1700-talets fajansgods från Marieberg och Rörstrand stod skyhögt i kurs. På 1960-talet gav sedan Sven Erik Vingedal ut den lilla boken Gamla porslinsfabriker. Riksarkivarien Sven Lundkvist har gjort en grundlig genomgång av arkivmaterialet.
Men först nu har fabrikerna fått en lättsam, men ändå grundlig och bildsatt genomgång. Porslinsdrömmar blir standardverket om de keramiska skuttarna i det uppländska skogslandet nära Järlåsa.
VERKSAMHETEN STARTADES 1755 på ett boställe i Kvarnberg av Anders Bergman, en mantalskommissarie som dragits med i porslinsdrömmen. Det fanns fin lera. Med verkmästare och som mest sju åtta anställda – knappast en fabrik, utan ett större krukmakeri – tillverkades ett brunt bruksgods som såldes i Uppsala och Stockholm, till exempel hos tobakshandlare Billinggren som sålde ”Caffe-bruna Porcellainer” från Quarnbergs Porcellains Bruk.
”Det var inte äkta porslin, utan antagligen högbränt le
