Tidsmarkörer

Soluret räknas som det allra äldsta astronomiska instrumentet och var mycket omtyckt hos egyptierna. Med soluret kunde man mäta tid utifrån hur solen och skuggan förflyttade sig under dagen. Det var även egyptierna som konstruerade de första kända vattenuren, där man lät droppa ner i ett kärl varefter man avläste vattennivån och bestämde tiden.

De första mekaniska uren kallades för horologium, en benämning som även innefattade tidigare instrument för tidberäkning. Medeltidens urverk betraktades som underverk och användes av både munkar, för att passa bönestunder dag som natt, och astronomer. De astronomiska urens främsta uppgift var inte att ange tid utan att åskådliggöra himlafenomen. De gav information om hur länge solen varit uppe, månens förhållande till solen, stjärntecken och solens vandring genom zodiaken. Astronomiska ur i monumentalformat placerades i kyrkor och kloster. Kända tidiga exempel från 1300-talets första hälft återfinns i England, medan ett mycket berömt och storslaget ur byggdes i Strasbourg omkring 1300-talets mitt. Välkänt är också det astronomiska uret i Lunds domkyrka som invigdes omkring 1425. Något senare, under första hälften av 1500-talet, började de mekaniska urverken bli något vanligare i Sverige, enligt den berömde svenske historikern Olaus Magnus (1490–1557) och hans Historia om de nordiska folken.

POPULARITETEN FÖR DE mekaniska uren spreds sedan snabbt i Europa, även om de inte visade tiden exakt – de kunde gå minst en timme fel per dygn. Uren gav ägaren prestige och fungerade som statusmarkör, vid sidan av funktionen som tidmätare. Att de tidiga uren inte var exakta i sin mätning berodde på att de saknade pendel och därför inte var tillräckligt bra för de astronomiska behoven. Galileo Galilei (1564–1642) gjorde ofullständiga skisser av hur han tänkte sig ur med pendel, men det var den holländske vetenskapsmannen Christiaan Huygens (1629–95) som var först med att förverkliga pendelu