BLAND FAMILJEPORTRÄTT & KLENODER
Att komma hem till arkitekturhistorikern och författaren FREDRIC BEDOIRE är som att komma in i en annan värld, fylld av arvegods, långt från gatans buller. Och hans familjebilder är målade av 1700-talets mästare.
Av MARI JANSON Foto MALTE DANIELSSON
I vintermörkret, tidigt på morgonen, före klockan sex den 18 december 1667, promenerar den franske hovspråkmästaren Bertram Pourel uppför Gamla Brogatan. Han tar av till höger på Drottninggatan, och det är när han vänder ner mot Klara kyrka som han möter sitt öde: två yngre män misshandlar honom så brutalt att han dör av skadorna dagen därpå. Överfallet, mordet, var planerat.
356 år senare går vi exakt samma väg fast åt andra hållet. Vi är på väg hem till arkitekturhistorikern och professorn Fredric Bedoire. Hans hus på Gamla Brogatan är byggt ovanpå det som en gång var Bertram Pourels timrade gård, på gatan som då kallades Munklägersgränd. I dag är det så mitt i smeten man kan bo i Stockholm, ett par minuter från Centralen, Sergels torg och Hötorget. Då var det stans nordliga utkanter och betydligt mer lantligt än Stadsholmen – det som vi nuförtiden kallar Gamla stan.
Fredric Bedoire har skrivit praktverket Stormaktstidens Norrmalm och han börjar sin historia med att berätta om sin ”granne”, språkmästarens fascinerande men sorgliga historia.
– Jag har ansträngt mig för att hitta människorna, säger Fredric Bedoire medan han bjuder på kaffe och bullar i sin salong.
– Det finns ingen riktig folkbokföring från den tiden, däremot bouppteckningar. Det var där jag hittade den franske Pourel. Det stod exakt hur mycket silver, möbler och böcker han hade och vilken gård han bodde i. Ur det kunde jag utläsa mycket om hur hans hem såg ut, och jag kunde ganska snart se att han bodde på den här platsen. Men det var absolut en slump att han bodde på precis samma ställe som jag.
I boken möter vi också adelsdamer, skuldsatta generaler, en utfattig pestpräst, borgmästare och argsinta fruar.
– Husägare, stadsplanerare, vanliga borgare, slaktare och krögare och mer anonyma människor. Men framför allt är det en berättelse om husen och livet i staden.
ATT KOMMA HEM till Fredric Bedoire är som att komma in i en annan värld, fylld av klenoder, långt från gatans buller. Han säger bestämt att han inte är en samlare
