Landsbygdsromantiker har alldeles för länge haft tolkningsföreträde i frågan om var det är bäst att bo. Konsensus har blivit att stadsbor är stressade och egentligen skulle vilja bo nära naturen. amelia-medarbetaren Fred Forsell håller inte med.
● Drömmer verkligen så många svenskar om ett liv på landet, eller är det bara en handfull journalister i storstan som projicerar sin deadlinestress på dem? Artiklar och tv-program med gröna vågen-tema produceras i alla fall på löpande band.
Jag kan inte tänka mig en värre dröm än att överge trottoarer, kvällsöppna butiker och ett enormt utbud av bio, teater och kultur (som jag sällan utnyttjar) för en tillvaro präglad av oändlig skogsareal och en ständigt pågående debatt om ”priset vid pump”.
Utgångspunkten verkar ändå vara: Ett liv på landet är bättre än ett liv i stan. Det är konsensus. För en stadsbo blir detta ideal tydligt vid korta återbesök i hemorten på landsbygden. (För alla stadsbor, med några få undantag, är födda på landsbygden.) Det är då stadsbon möts av välvilliga leenden, huvuden på sned och omtänksamma frågor som: ”Men ryms verkligen hela familjen i en lägenhet med bara tre rum? Skulle ni inte hellre flytta hit till Fruntboda, här får ni två herrgårdar för samma peng, en till er och en till barnen!”
Stadsbon, som är väluppfostrad och van vid sociala interaktioner, intar i dessa lägen gärna en defensiv position och svarar något i stil med: ”Ja, tänk vad ljuvligt det vore, bara man sträcker ut handen genom herrgårdsfönstret kan man nudda vid en älg eller kanske lite blöt mossa. Så underbart!” Men stadsbon sväljer resten av meningen, den om påfrestande ensamhet och ”The shining”.
Det är inte bättre att bo på landet. Inte nödvändigtvis sämre heller. Man är olika. Men lantisarnas tolkningsföreträde måste få ett slut nu. De vet nämligen inte vad de talar om. De tror till exempel att alla stockholmare bor på Drottninggatan under rusningstid. ”Jag förstår inte hur ni står ut”, säger de, efter sitt årliga besök i huvudstaden då de i timmar knuffat sig fram bland andra shoppande turister och suckat åt alla stressade ”nollåttor”. Och det faktum att stockholmare inte står blick stilla i rulltrapporna ser de som ett tecken p�
