● Alexandra Arrhén, då 23, minns hur hon gick ut på en promenad för att ringa sina vänner och berätta om det som hon nyligen fått veta. Att hon var hiv-positiv. Det regnade i Uppsala den eftermiddagen.
Några månader tidigare hade hon haft oskyddat sex. Det var inget som oroade henne särskilt mycket, men hon har alltid varit noggrann med sin hälsa och att testa sig för könssjukdomar var en självklarhet.
– Jag hade redan testat mig för klamydia och det var negativt, men det behöver gå en tid innan man kan testa sig för hiv. Det var mest något som jag kände att jag behövde bocka av.
Men innan Alexandra hunnit boka tid för testet fick hon märkliga utslag på öron, nacke och hals. Hon misstänkte först att det handlade om skabb.
– Jag har en historik av att googla saker och oroa mig i onödan, och när jag hittade information om att sådana fläckar kunde vara ett hiv-symtom blev jag först inte särskilt rädd. Men jag bokade ändå en tid på ungdomsmottagningen redan nästa morgon.
Alexandra fick frågor om antal sexpartners och deras härkomst. Baserat på svaren avråddes hon från att testa sig, men hon stod på sig och ett blodprov togs till slut.
Vid den här tidpunkten hade Alexandra precis flyttat till Uppsala och börjat plugga på universitetet. En vecka senare, mitt under en lektion, kom ett samtal från ungdomsmottagningen.
– Hudläkaren ville träffa mig dagen därpå. Jag sa att utslagen var borta och att jag hade fullt upp, så jag kände inte att det var en prioritet längre. Men de insisterade, sa att det här var viktigt och att jag skulle ta med mig någon. Då förstod jag. Alexandras mamma följde med till ungdomsmottagningen. Hiv-testet var positivt.
– Mamma och jag bröt ihop, sedan minns jag inte så mycket mer. Pappa mötte upp oss på Espresso house och mamma och jag satt där och grät.
På infektionskliniken i Huddinge väntade ett team på Alexandra och hennes föräldrar, redo att svara på alla deras frågor.
– Skulle jag kunna plugga till sjuksköterska, skulle jag kunna få barn, kunde mina småsyskon smaka av min glass? Hur skulle människor se på mig, ta på mig? Jag var så rädd för att inte kunna fortsätta vara samma person i andras ögon. Men jag fick veta att jag skulle kunna leva vidare som vanligt
