Annika & anders efter stroken: – vi överlevde tillsammans

● Barn skrattar och stojar, gungor gnisslar, våren är på gång och det är fredag. Annika Gaardsdal är i lekparken med två av sina döttrar och en väninna. Plötsligt känner hon att det ilar i öronen. Så blir allt svart. När hon vaknar igen ligger hon på sjukhus. Det har gått tre dagar.

– Jag skulle på en välgörenhetsmiddag på lördagen. ”Då är det lugnt”, var min första tanke.

Men hon kunde inte prata och bara röra lite på vänster hand. Höger sida var helt förlamad. Annika fick veta att hon fått en massiv hjärnblödning i nedre centrala delen av hjärnstammen.

Troligtvis beroende på ett medfött fel i något av blodkärlen.

– Hade min väninna inte ringt ambulans direkt hade jag nog inte varit vid liv i dag.

Annika, som vid tillfället bodde i delstaten North Carolina i USA, flögs till universitetssjukhuset i Winston-Salem för operation. Hon fick en dränering i huvudet som efter några dagar ersattes av en shunt. Därefter flyttades hon till en rehabklinik.

Efter tre veckor där kunde Annika flygas hem till Sverige. ”Den värsta resa” hon någonsin gjort. Innan hon kunde flytta hem till villan i Gislaved bodde hon på Rehabmedicin i Jönköping ett halvår.

Talet kom långsamt tillbaka efter hemkomsten, ord för ord. I början använde Annika ett ark med alfabetet för att kommunicera.

– Jag minns att jag skulle be Anders köpa ett par Converse till mig, men det tog tid innan han fattade vilka bokstäver jag pekade på.

Ni måste ha utvecklat bra tålamod båda två?

– Ja, jag har nog rätt bra tålamod i grunden, säger Annika.

Det har hon verkligen visat prov på.

Tålamod och driv. Att ge upp är inget alternativ.

– Jag kan inte göra något åt att jag fått en hjärnblödning, däremot kan jag välja hur jag lever resten av mitt liv.

Annika sitter i rullstol och är beroende av assistenter. Hennes tidigare arbete som högstadielärare har ersatts med rehabilitering på heltid.