När Kima tvingades jobba hemifrån under pandemin insåg hon att hon hade en stor sorg att ta hand om. Men hon hade aldrig kommit så långt i sin bearbetning om hon inte börjat måla. Vid staffliet hittar hon sin frid.
● Hemma hos Kima är det färgfläckar överallt – på soffan, mikron och mattorna.
– Det är tur att jag har en förstående man, säger hon och skrattar.
Det var också hennes man som under pandemin köpte den första kanvasduken och färgerna till henne. Själv protesterade hon, hon hade ju aldrig tecknat eller målat – bara klottrat i böckerna när hon var uttråkad i skolan.
– ”Du gillar ju ’The notebook’”, sa han bara. Och det hade han ju rätt i.
Precis som Kima får huvudpersonen i den amerikanska filmen sina färger och dukar av sin man som en present.
2009 drabbades Kimas pappa av en hjärnblödning och gick bort.
– Han dog på en sekund. Det var så skitjobbigt att jag aldrig pratade om det. Han var min bästa vän och vi hördes flera gånger om dagen.
Kima ”köttade på”, som hon uttrycker det. Pendlade till de åtta milen mellan hemmet och Stockholm, och valde dessutom många gånger att stanna kvar i stan efter jobbet för att mingla och nätverka.
– Efter pappas död blev jag deprimerad. Jag levde inte, jag bara jobbade och jobbade. Var aldrig glad och sällan hemma med familjen.
För ett och ett halvt år sedan märkte Kima att hon hade ont i benet, det kändes som ett sendrag som aldrig släpppte. Det visade sig vara en blodpropp.
– Förmodligen orsakad av stress. Det fick mig att tänka massor, på hur snabbt pappa gick bort. Jag ångrar de där åren som jag jobbade så mycket. För att inte bli bitter tänker jag att jag lärt mig något av det, bland annat att säga nej.
