Lars Hammars djupa depression på ålderns höst blev startskottet för dokumentärfilmen ”Den sista resan”. amelia möter radarparet Filip och Fredrik och pratar om deras nya film, åldrande, livslång vänskap och den hjärtskärande insikten att de som står en närmast inte alltid kommer att finnas där.
AV LINDA NEWNHAM FOTO: NORDISK FILM
● ”Hoppas du inte är besviken på mig, Filip.”
”Varför skulle jag vara det?”
”För att jag inte är som förr. Tiden har ju gått.”
Filip Hammar och hans pappa Lars sitter på ett kafé i Frankrike och tar var sin pastis när detta samtal kommer upp i Filip och Fredriks nya film ”Den sista resan”. Det är en film som sätter fingret på det många av oss med åldrande föräldrar tampas med: acceptans.
Efter pensionen skulle Filips pappa Lars ha sin guldålder, fylld av resor, vänner och upplevelser. I stället fick det depressiva draget efter några år övertaget, och nu vid 80 är det nästan som om han sitter och väntar på att dö.
För att muntra upp Lars tar Filip och Fredrik med honom till Frankrike – för att han ska få återse landet han älskat så högt, och för att locka fram den inre, passionerade frankofilen igen.
Men på frågan om hur pappa mår nu vänder Filip spegeln mot sig själv.
– Kanske var det här mer en resa för mig än för honom. Det är ju inget man artikulerar för sig själv, men man vill att ens föräldrar ska vara som de alltid har varit. Och när åldrandet smäller till så försöker man förneka det. Så det var nog i grunden jag som förändrades mest på den här resan. Men tack vare min metamorfos låter jag pappa vara den han är nu, och då har hans stressnivåer gått ner. När vi hörs och ses nu så finns det ett annat lugn hos honom, mer harmoni, säger Filip Hammar.
– Nu behöver ingen av er låtsas längre. Ni är på nästa platå, och det tror jag Lars mår bra av, säger Fredrik.
Även Fredriks föräldrar närmar sig åttio. Han och hans brorsa lyckades ”tjata upp” dem från Trollhättan till Stockholm, vilket han upplever gav dem en ny hunger på livet. Än så länge är de vitala, säger han och knackar i träbordet.
– Men jag försöker aktivt att inte tänka på mina föräldrars ålder. Då har jag ändå varit med på den här resan och tänkt enormt mycket på åldrande, men lik förbannat gör jag det Filip gjorde tidigare. Jag filtrerar om dem i mitt huvud så att de ser yngre ut, ja, jag klamrar mig fast vid en yn
