Välkommen!
● Det är 11 minusgrader ute och snön knarrar under skorna när jag promenerar mot stationen. Deletapp ett för morgonen är att ta sig i tid till det svintidiga tåget från Dalarna ner till Stockholm, ”fakirtåget” som det kallas. Du vet det där tåget man helst inte vill träffa någon man känner på och gud förbjude inte någon morgonpigg själ som vill prata? Vi som gjort detta förr stirrar stint ner i backen i jakt på vår plats, pang på bara, utan att passera gå.
Jag är väl förberedd för turen, har gjort detta förr och har mina trick för att resan ska vara så snäll som möjligt för en morgontrött själ. Och det stavas i klartext: att snabbt somna igen då jag sätter mig på tåget. Lösningen är en stor maffig dunjacka med en justerbar huva och såklart alltid fönsterplats. Sen lutar jag mig mot fönstret och drar huvan över ansiktet. Sätter på vitt brus i hörlurarna för att maskera de hurtigt morgonpigga konduktörernas babbel. Sen sover jag ganska gott ända till Arlanda, där jag ruskar i gång mig och drar på mascara. Sen är jag redo att ta mig an dagen.
Men saker går inte alltid som man tänkt sig. I dag blev mina medresenärer och jag omdirigerade och erbjöds en rundtur i Mellansverige innan vi kom fram till vår slutdestination. Västerås Pressbyrå levererar dock gott kaffe som jag värmer händerna på i väntan på nästa tåg. Kanske är det efter första sippen som jag orkar lyfta blicken? Och ser då två kända ansikten framför mig. De har ledarskapsutbildning och julbord med nya jobbet på sina scheman. Själv ska jag göra tidning som vanligt, och längtar särskilt till roliga pratlunchen med mina superkollegor. Och kompisdejten i kväll.
Och efter att förseningen, vädret och jobbet avhandlats tar samtalen om livet vid, så som det ofta blir. Om förändringar, ”utmaningar” – eller ja, ska vi säga som det är: problem – och livspussel. Och när vi kommit fr
