Det är läskigt att separera. Den stora oron tar lätt över. Hur ska det gå med barnen. Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Anne Haavisto tycker att omgivningen borde fokusera mer på modet som ligger bakom varje uppbrott, i stället för att uttrycka sin sorg över den ”personliga tragedin”.
AV ANNE HAAVISTO FOTO: PETER KNUTSON
Tills döden skiljer oss åt. Har jag aldrig sagt. Däremot tills stekpannan skiljer oss åt. När vreden slagit ner uppgivenheten och väckt inte så snälla tankar. När man tänkt stilla, i sitt kokande sinne, att nu jävlar drar jag fram stekpannan och får slut på det här. Tystar smärtan, sätter punkt i stället för ett kommatecken.
Att skiljas eller separera är en seg tortyr. Inte för alla såklart, somliga tar bara sin mobil och plånbok, på den tiden man använde plånbok, och går ut genom dörren. Med blicken stint fäst vid nästa gathörn. Men den typen av ”jahapp, hej då, då” med långfingret i luften brukar ändå bli utdragna över tid. Grälen måste grälas klart, tillbakakakor slängas och eventuella planer göras för eventuella barn.
Den sega separationen är som torra höstlöv, som krafsar mot fasaden. Påminner om sin existens, vill falla nedåt, men har inte den sista kraften som behövs. Så lövet hänger kvar och rasslar. Och sedan vindpusten som får det att äntligen falla, mot marken, mot ovissheten. Att separera är skitläskigt. Men det är modigt. Jag har aldrig känt mig modigare än när jag vänt blad. Det finns bara fördelar med att separera när man längre inte kan andas samma luft, eller börjar bygga en mur av kuddar i sängen för att avgränsa utrymmet.
När ytterdörren bytts ut mot svängdörr där man får fart att flyga ut av den andras fart av att stiga in. Att hänga ihop för barnens skull är oschyst, att hänga ihop för pengars och prylars skull är sorgligt. Barnen köper inte charaderna. Prylar är inget värt i ett liv utan luft.
Jag var livrädd för att separera, under en väldigt lång tid. Jag trodde inte jag skulle klara mig ekonomiskt. Jag såg min framtid hukande i ett tält långt in i skogen, där ingen skulle hitta mig och kräva skogshyra. Ibland såg jag mig själv tiggande utanför en mataffär, med en pappersmugg i handen. Jag såg barnen tas ifrån mig, eftersom jag inte kunde ge dem mat, och hur mina händer sträcktes mot dem och deras mot mig, när någon från socialtjänsten kidnappade dem. T
