När Helena Edström, 35, felaktigt fick diagnosen autism i tonåren stängdes dörren till hennes framtidsdrömmar. I 20 år har hon kämpat för upprättelse och är nu, äntligen, diagnosfri, men det har satt sina spår. – Jag är frisk, men min självkänsla är ärrad, säger hon.
AV MARGARETHA ELDH FOTO: JEANETTE DAHLSTRÖM
● Som barn var Helena Edström en glad och självsäker tjej, som älskade att sjunga och att prata med människor. Hon växte upp med sina föräldrar, syskon och en massa katter i värmländska Forshaga.
Men livet blev inte alls som hon hade tänkt sig. I dag är Helena 35 år och har ägnat stora delar av sitt liv åt upprättelse för vad hon själv kallar ”20 stulna år” – kantade av diagnoser som Helena anser varit helt felaktiga.
För första gången ser hon nu ljuset i tunneln.
Problemen börjar redan i de unga tonåren. Det är oroligt på hemmaplan och i skolan blir Helena mobbad och får vredesutbrott på pojkar som retas. De gör allt för att få se henne arg.
– När jag väl blev arg blev jag väldigt arg och det tyckte de förstås var jätteroligt. Det resulterade i att lärare såg mig som ett problembarn, säger Helena.
Lösningen blir att hon får sitta isolerad i ett eget klassrum om dagarna. Skolan tycker också att Helena ska genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Hon minns att hon fick göra flera tester på barn och ungdomspsykiatrin. Hon får bland annat beskriva hur en kaffebryggare låter. Hon får också svara på hur hon skulle reagera i olika situationer, om det till exempel brann i grannens hus.
– Jag gillade inte grannen så jag skrattade och svarade: ”Jag vet inte, jag hade väl inte brytt mig så mycket.”
I journalen, som Helena tagit del av, skriver de att ”hon förstår inte allvaret i saker”.
– Det är jobbigt att som 13-åring sitta med en massa okända människor och bli granskad. Det kändes genant och jag blev fnittrig av hela situationen, säger Helena.
Utredningen kommer fram till att Helena har diagnosen autism och hon bedöms vara lågbegåvad. Men hon upplever inte att hon får vare sig stöd eller hjälp, hon känner inte heller igen sig i diagnosbeskrivningen.
– Jag granskade mig själv och försökte hitta fel. Jag började söka på nätet och läste om andra och letade efter likheter med mig själv.
Helena skolkar mer och mer, vilket slutar med att hon s
