För sex år sedan dundrade Hanna Zeime, 41, rakt in i väggen. Hennes kropp försökte slå larm men Hanna lyssnade inte – förrän det var för sent.
Familj: Maken Oscar Zeime och dottern Amanda.
Bor: I Östra Grevie utanför Malmö.
Gör: Är apotekare och författare.
Jag minns hur jag låg i sängen och önskade att jag inte behövde andas. Inte för att jag ville dö, men för att det var jobbigt att andas och jag var så himla trött. Andas var en ansträngning jag inte orkade med. Jag minns också hur jag satt vid matbordet och inte kunde komma på hur en gaffel fungerade.
Det var 2017 och jag var sjukskriven med utmattning. Jag trodde att jag kunde vara mamma till ett litet barn och jobba heltid. Trodde att jag kunde träna som om jag var elit och laga nyttig mat från grunden. Alla andra klarade ju av det, så då skulle väl jag också klara av det? Jag vet egentligen inte vem ”alla andra” är. Jag tror aldrig att jag har träffat någon av dem.
Min kropp skrek att den inte orkade. Bönade och bad om vila. Men jag räknade ut att det skulle fungera. Jag borde inte ha räknat, jag borde ha lyssnat. Min kropp visste vad den behövde, men jag var bara i mitt huvud. Att ligga i sängen och inte orka är bland det värsta jag har varit med om i mitt liv. Att så fort gå från att göra så mycket till att göra ingenting. Men det värsta är inte utmattningen i sig, det är det dåliga samvetet. Jag orkade inte vara den mamma jag ville vara till mitt lilla barn och det var mitt fel. Det var mitt fel att jag låg hjälplös i sängen. Ingen hade tvingat mig att pressa mig så hårt. Det liv jag levde var det liv jag hade valt att leva.
Under tiden jag var nere i mörkret fick jag diagnosen ångest. Visst var jag en orolig människa, men att jag hade ångest, det hade jag inte förstått. Det bästa med att få en diagnos är a
