– jag skrev hur jag ville ha min begravning

7 min läsning

Ena dagen planerade Isabel Grönvik sin egen begravning. I nästa vaknade hon upp på sjukhuset med ett helt nytt liv framför sig – och ett nytt hjärta som bultade i bröstkorgen. – Hade jag inte fått det här hjärtat hade jag med stor sannolikhet gått bort den här sommaren, säger hon.

AV LINDA NEWNHAM FOTO: LINA ALRIKSSON, PRIVAT

Isabel går på regelbundna kontroller för att undersöka att kroppen inte stöter bort det nya hjärtat.

Isabel låg desinficerad och fnastorr på sjukhussängen, fylld av rädsla och dödsångest. Hon kände starkt att det här kanske var den sista medvetna stunden i livet. Med en klump i halsen sa hon hej då till sin sambo Micke, men han kramade hennes hand och svarade: ”Vi ses igen.”

När vi träffas har det gått åtta månader sedan det där ögonblicket. Isabel sitter hemma i sovrummet i huset i Växjö. Här finns lugn att prata. Vi har skjutit fram intervjun några gånger då hon har varit krasslig.

– Jag äter medicin som dämpar immunförsvaret, så förkylningar och infektioner har avlöst varandra. Men även när jag är sjuk nu så har jag mer ork än innan, säger hon.

För i bröstet på Isabel klappar en annan persons hjärta. Eller det är ju hennes nu. Hon fick det i gåva från en anonym donator.

– Hade jag inte fått det här hjärtat hade jag med stor sannolikhet gått bort den här sommaren. I stället går jag nu runt, tar in alla dofter och färger, och tänker på vilken gåva det är att få leva.

Redan i tonåren började hennes hjärta strula. Isabel var en aktiv tjej som älskade att spela fotboll, men ibland när hon sprang började hjärtat rusa, och trots att hon stannade och andades lugnt ville det inte sakta ner. På vårdcentralen gjorde man EKG, och konstaterade att hon hade extra ledningsbanor.

– Det är ganska vanligt, så jag fick göra en så kallad ablation, där man letar upp området i hjärtat som orsakar rytmrubbningen och bränner eller fryser det så att de elektriska signalerna släcks ut.

Behandlingen gav god effekt, så i några år fortlöpte livet som det ska. Isabel flyttade till Linköping och började plugga till socialantropolog.

– Men kring 25 blev jag markant sämre. Det var ledsamt, för i en ålder då många är som mest aktiva och ute på roliga saker orkade jag vissa dagar knappt kliva ur sängen. Det var också svårt att

forts förklara för folk. Det enda jag kunde säga var att jag inte orkade. Till slut fick j

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar