Allt fler får autismdiagnoser i vuxen ålder. Många upplever då att svårigheter man upplevt äntligen får sin förklaring. Att gå på dejt är pirrigt för alla. Men kan vara extra svårt för den som är autistisk. ● Så får Carita och Victor sin relation att fungera ● Psykologernas bästa tips om du eller din partner har autism
AV KARIN SÖRBRING FOTO: THERÉSE NY
RELATIONER
● Victor Öhrn har lunchrast från jobbet som taxichaufför och passar på att titta förbi i marktvåan i Forsa, sju kilometer väster om Hudiksvall. Carita Stenberg möter honom med en puss i dörröppningen, och de fyra inomhuskatterna Sylvester, Inez, Oscar och Frans kommer också fram och stryker sig mot husse.
Carita är inte på den dagliga verksamheten Ateljén i dag, där hon de dagar då hon inte har ångest brukar handarbeta och pyssla. Paret ska nämligen packa väskorna inför en semesterresa till Spanien, något som Carita längtat efter i många år.
– Jag har varit i Finland förut och i Egypten, men för mig är det läskigt med nya miljöer och människor. Det här är typiskt en sådan sak som Victor har peppat mig att vi ska göra tillsammans, berättar hon.
De träffades på en dejtingapp en februarinatt för fyra år sedan, upptäckte att de bara bodde 1,5 mil från varandra och hade så mycket att tala om att de skrev till varandra ända fram till morgonen. Redan samma dag träffades de på riktigt. Då hade Carita redan berättat om sina diagnoser.
Det var i sjuan som Carita fick papper på att hon hade adhd. Som barn hade hon massor av ”spring i benen”, kunde bli arg och ledsen snabbt och hade starkare känslor än omgivningen. Föräldrarna hade länge misstänkt att hon hade särskilda utmaningar.
Känslan av att inte vara som alla andra blev starkare när Carita kom in i tonåren. Tidigare hade hon helst lekt med barn som var två–tre år yngre, men när hon började högstadiet drog hon sig undan mer och mer och blev till slut hemmasittare. I och med att hon inte kom i väg till skolan gjordes ytterligare en utredning, som visade att hon även hade autism.
Via BUP fick Carita medicin mot sin svåra ångest och hon kämpade med depression, sömnproblem, ätstörningar, osäkerhet och en känsla av att inte vara värd någonting.
Så här i efterhand beskriver hon det som att tonårstiden var suddig, att hon har glömt det mesta och att hon har insett att hennes föräldrars liv också påverkades mycket av att de behövde ha så mycket fokus på Carita och hennes behov och att de exempelvis inte kunde ha g�
