Johanna Bergström var bara åtta månader gammal när hon blev familjehemsplacerad – via en annons i tidningen. Den lilla flickan fick en trygg familj, men hela tiden fanns oron där – känslan av att inte riktigt höra hemma och rädslan för att tvingas därifrån. Idag är hon 41 år och har skrivit en bok om sina erfarenheter. – Allt jag har gått igenom har också gjort att jag vuxit som människa.
AV ANNA OLOFSSON FOTO: ANNA OLOFSSON, PRIVATA
DET HÄNDE MIG
● Hösten 1982 lades följande annons in i lokaltidningen: ”Tillfälligt familjehem sökes till en åtta månader gammal flicka.”
Flickan i fråga hette Johanna och hade precis omhändertagits av socialtjänsten. Paret som svarade på annonsen kallar hon än idag för sin mamma och pappa.
– Jag fick en mamma och en pappa och två systrar. Och även om det inte var min riktiga familj så kände jag mig älskad, säger Johanna Bergström.
Mamman i familjen hade flera bekanta som hade familjehem och såg det som en möjlighet eftersom hon redan jobbade hemma som dagmamma. Pappan hade egna erfarenheter av att växa upp i fosterhem. Nu hoppades han få ge ett annat barn en bättre uppväxt än den han själv upplevt.
Men det nyfunna lugnet varade inte särskilt länge.
Socialtjänsten beslutade att Johannas biologiska föräldrar skulle komma på regelbundna besök till familjehemmet. Något som pågick under flera år. Johanna minns hur ångestfyllt det var att se en extra bil på uppfarten.
På mötena deltog Johanna, hennes mamma och pappa, de biologiska föräldrarna och två personer från socialtjänsten.
– De pratade över mitt huvud, om mig. Aldrig någonsin frågade de hur jag mådde eller vad jag ville.
För Johanna var mötena starkt förknippade med skuld. Skuld gentemot sina föräldrar, för att de behövde bli påminda om att hon inte var deras dotter. Skuld gentemot sina biologiska föräldrar, för att de blev påminda om att de inte klarat av att ta hand om henne.
Hennes föräldrar såg hur ångestfyllda mötena var för Johanna. Hon upplevde själv att socialtjänsten inte tog hennes känslor i beaktande eller såg den kamp hon utkämpade inom sig. Johanna minns särskilt ett tillfälle, då en kvinna från socialtjänsten frågade: ”Vill du inte komma hem snart?”
– Då höll jag på att spricka inombords. Det var som om någon högg med en yxa i mitt bröst.
Jag lyckades få fram en svag viskning: ”Jag vill bo här hos mamma och pappa.” Sen lämnade jag köket och gick in på mitt rum.
D�
