– jag ville bara ta honom och springa

7 min läsning

Ung, sorglös, utan framförhållning. Så beskriver Lindah Ganeborn sitt 26-åriga jag. Det var innan livet ställdes helt på ända den där höstdagen 2009. Hennes treåriga son fick diagnosen skelettcancer och tvingades till amputation. – Det var inte så att jag orkade. Jag hade inget val, säger Lindah.

TEXT: PETRA CARLSSON FOTO: PETRA CARLSSON, CHRISTIAN ÖRNBERG, PRIVAT

Lindah har lärt sig att leva mycket mer i nuet än tidigare. Men det har varit en lång och tuff resa.
LINDAH GANEBORN Ålder: 40.
Familj: Sönerna Zeb, 17, och
Loke, 14, sambon Johan och bonusdottern Jana, 9.
Bor: I Vinslöv.
Gör: Driver kennel och är platsansvarig på gym.
FOTO: PETRA CARLSSON

● I dag har Lindah Ganeborn hunnit fylla fyrtio år. När vi ses på ett kafé i Hässleholm verkar hon, vid ett första intryck, inte helt olik den där glada 26-åringen som hon beskriver.

Ögonen strålar och hon skrattar ofta. Men blicken skvallrar om att livets prövningar varit högst närvarande genom åren. Det som Lindah varit med om har förstås förändrat henne som person.

– Min grundtrygghet är rubbad, men jag kan också känna mig ännu gladare i nuet, berättar hon.

Men först var det katastrof.

Zeb sa inte att han hade ont, men han började använda sitt ben annorlunda och vi åkte in till sjukvården några gånger.

Lindah och Zebs pappa Ola fick höra att barn har växtvärk, barn slår sig. Men till sist ville Zeb inte gå.

– Han hoppade på ett ben och då åkte jag in och sa: ”Jag går inte förrän en läkare tittat på honom.” De gjorde en röntgen och såg att det var förändringar, och då började utredningen på en gång.

Efter en massa provtagningar berättade läkarna, hösten 2009, att Zeb hade cancer.

Beskedet var inte den första stora omställningen i Lindahs liv. Nio månader tidigare hade sonen Loke fötts med Downs syndrom.

Lindah hann tänka: ”Jag har precis fått ett barn med Downs syndrom, det händer inte. Det måste vara fel på provsvaren.”

När Zeb blev sjuk hade Lindah och Ola redan separerat. Då var de inte ”jättetajta”, men i dag är Ola en av hennes närmaste vänner.

– Vår vänskap är väldigt baserad på Zebs sjukdomsperiod. Vi tog hand om varandra och kom varandra väldigt nära.

Visst fanns tanken ”tänk om han inte klarar sig”. Lindah har fortfarande svårt att uttala orden, tittar upp med blanka ögon.

– Det var jättemycket ångest för oss föräldrar. Vi tog hälften var. Man pallar inte att vara på sjukhuset hela tiden, behöver komma hem och duscha, sova i sin egen säng. Nu hade inte Zeb den lyxen. Han var tvungen att vara där.


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar