Anna G Tufvesson, chefredaktör annag.tufvesson@alltomtradgard.se
ANNAS KRÖNIKA
I vårt temanummer om trädgårdsdesign (nummer 4) nämnde jag ruiner som en kommande trend. I samma nummer skrev Elin Unnes om designparet Bannerman, som BYGGER ruiner i sina trädgårdar. Därefter visade vi Gustav Ovlands suggestiva ruin efter en gammal fabrik, nu inredd i flera rum med precis lagom mycket växtlighet (nummer 6). Och nu besöker vi Birgitta Kjörck, vars trädgård vuxit fram kring ruinen efter en nerbrunnen, pampig ladugård (sidan 30). Och nog är det något visst med den där kopplingen till något från en svunnen tid – något som man kan fantisera kring och som bär med sig en halvt fördold historia.
När jag skrivit det där om ruiner som trend blev jag dock lite orolig. För precis nu pågår saker i vår värld som lämnar just ruiner efter sig, och det på ett sätt som verkligen inte kan kopplas till trender eller romantiska fantasier. Jag ville helt enkelt inte att någon skulle få för sig att jag inte tog detta på allvar. Nu vågar jag dock träda fram fullt ut som ruinälskare. För vad är väl mer kärleksfullt än att vårda något som är trasigt, övergivet och sargat? Att inte bara skyffla undan och bygga nytt, utan att verkligen SE det som är kvar av något som tidigare var storslaget eller fungerande i vitögat och ge det nytt liv. Att låta växtlighet och blomning klä in och lyfta fram resterna.
En av världens vackraste trädgårdar (inte bara enligt mig) är Ninfa, söder om Rom, i Italien. Ninfa är namnet på staden som en gång låg där trädgården nu breder ut sig, och det som finns kvar är just ruiner. Staden fanns redan på romartiden och var under medeltiden en blomstrande (bildligt talat) handelsstad, med stor politisk betydelse. I slutet av 1300-talet var det något med stridigheter kring en påve som gjorde att Ninfa anfölls och brändes ner. Sen kom malaria, översvämningar och annat elände och staden återhämtade sig aldrig.
På 1920-talet började familjen som i flera århundraden ägt området där Ninfa ligger att förvandla
