Kondorernas och inkafolkets rike

9 min läsning

Svindlande berg och grönskande dalgångar, fuktdrypande djungler, brännheta öknar och det fantastiska arvet från inkatiden. Det är dessutom ett av de kulturellt rikaste länderna i Latinamerika – med en krogscen i världsklass. Följ med till Peru!

TEXT OCH FOTO JÖRGEN ULVSGÄRD

Peru

Inkastaden Machu Picchu uppfördes runt 1440 av inkahärskaren Pachakutiq och fungerade som en lyxig tillflyktsort för imperiets högsta ledare. Den ”återupptäcktes” 1911.

Vi står på landningsbanan till det lilla flygfältet i Nascaöknen vid den peruanska Stillahavskusten söder om Lima. Piloten rusar motorn på det lilla Cessnaplanet och trycker gasreglaget i botten. Pulsen och spänningen stiger i förväntan på att få en glimt av de mytomspunna förhistoriska figurerna som Nascafolket ristade in i ökensanden för tvåtusen år sedan. Samma känsla känner jag igen från ett tidigare tillfälle i Peru, den gången på en klippavsats på 4 000 meters höjd i Colcadalen nordväst om Machu Picchu. Långt där nere i dalgångens botten kunde jag se den mäktiga kondoren, inkafolkets heliga symbol, lyfta mellan bergväggarna med termikvindarnas hjälp. Till slut jag stod öga mot öga mot världens största fågel, med ett vingspann på över tre meter.

Nu sitter vi i en plåtklädd kondor med ytterligare några meters vingspann och svävar över ett platt sterilt ökenlandskap i den fallande eftermiddagssolen. Under oss breder en gulbrun matta av sand ut sig. Det knastrar till i hörlurarna, och piloten ber oss titta ner till höger. Först ser jag ingenting, men när planet hamnar i rätt vinkel mot ljuset uppenbarar sig några vita linjer som övergår i rostrött innan de sammanfaller i en jättefigur i form av en apa på en sandsluttning. Strax därefter dyker en kolibri upp och sedan en jättespindel. Detta är de berömda Nascalinjerna som har varit föremål för mystik och spekulationer sedan de upptäcktes för snart hundra år sedan. Arkeologer, historiker, astrologer och matematiker har sedan dess lagt fram olika teorier, men än i dag är man inte säker på syftet, även om de flesta tror att det var fruktbarhetssymboler som ursprungsbefolkningen ville rikta mot gudarna för att frammana regn i den torra öknen.

Marken i området består av ljus sand med ett tunt lager mörkare småsten ovanpå. Linjerna är utförda genom att småsten plockats bort så att det ljusare underlaget syns för att på så sätt skapa en negativ bild. Eftersom det knappast regnar och inte blåser har jättefigurerna förbliv


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar