Den är betydligt mindre känd än andra lappländska nationalparker som Sarek, Stora Sjöfallet och Abisko, men faktum är att Padjelanta är Sveriges största nationalpark. Enligt många vana fjällvandrare är den också den vackraste. Välkommen till ”det högre landet” – utan vägar, el eller Internet, men med makalösa vandringsupplevelser, miltals av obrutna vidder och en välkomnande samisk kultur.
TEXT OCH FOTO ANDERS PIHL
Redan innan jag kommer fram till Padjelanta nationalpark växer känslan av förväntan. Jag har tagit en buss från Gällivare genom granskogsvidderna upp mot fjällen och Stora Sjöfallet. Bussen krymper i takt med att bergssidorna reser sig allt högre. Vattenfallen och forsarna som förgrenar sig nerför de enorma fjällstupen ser kritvita och stillastående ut på avstånd.
Vi rullar in i världsarvet Laponia, det väldiga område av orörd fjällnatur som brukar räknas som landets allra finaste. De båda nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet utgör välkända delar av Laponia, medan den mer svårtillgängliga Padjelanta, Sveriges största nationalpark, rätt ofta glöms bort i sammanhanget. Det är högst oförtjänt.
Vid Stora Sjöfallet Mountain Lodge gör bussen ett längre stopp. Vi passagerare får sista chansen att köpa enklare utrustning och fika i hotellets trivsamma restaurang.
Trots storslagna omgivningar har Stora Sjöfallet i dag ett vilseledande namn. En gång i tiden kallades de enorma vattenfall som fanns här för ”Nordens Niagara” och var en turistattraktion i europeisk toppklass. När Suorvadammen började byggas för hundra år sedan tryggades en betydande del av Sveriges elbehov till priset av att fallen närmast blev en rännil – ett omdiskuterat beslut än i dag.
Bussen fortsätter bredvid Akkajaure, den stora uppdämda sjö som uppstod efter dammbygget. Vid samevistet Ritsem är det dags att kliva av. Här väntar den charmiga passagerarbåten M/S Storlule för att ta mig och trettio andra fjällvandrare tvärsöver sjön. Båten lägger till vid samevistet Änonjálmme. Rakt ovanför bryggan ligger Café Eno med härlig utsikt över Akkajaure. I kaféet står Susanna Walkeapää och bakar glödkakor, samernas ljuvligt goda bröd, samt sockerkakor till kaffet. Man säljer också nyfångad sik. Det är Susannas man som fiskar den.
– Sik är vad som finns i denna sjö, säger Susanna. Rödingen klarar inte de föränderliga vattennivåerna i dammen. Men vi tycker ändå att sik är godast.
Susann
