Gotland är som härligast under den femte årstiden – några ljuvliga sensommarveckor som så småningom övergår i mild höst på den soliga ön mitt ute i Östersjön.
TEXT & FOTO Johan Öberg
resa GOTLAND
DEN FEMTE ÅRSTIDEN är ett begrepp som används på flera håll i världen när inte de fyra vanliga riktigt täcker in alla viktiga växlingar – ett exempel är den sena vårvintern i de svenska fjällen. På Gotland börjar den femte årstiden sent i augusti och fortsätter ända in i oktober – en tid då det fortfarande känns som sommar i luften på ön, solen oftast skiner, rosorna ännu blommar, men nästan alla turister har åkt hem.
På många sätt är det den härligaste tiden på Gotland och speciellt i Visby är allt som besökare uppskattar öppet – som restauranger, fik och butiker. Men nu dominerar gotlänningarna själva överallt. På natursköna platser längs kusten där det sommartid är hopplöst att fricampa har en del topplägen tagits av gotlänningar med egna husbilar – deras chans till attraktiv ”strandtomt” för en natt eller två.
Med campingar är det aningen lurigare: flera stora håller öppet hela den här perioden, en del mindre hinner däremot stänga.
VI RULLAR AV färjan i strålande sol och det är så varmt att det blir glasstopp redan vid Tofta på väg ner till ön sydspets denna sena septemberdag.
Självklart stannar vi till vid en och annan vacker kalkstenskyrka längs vägen: Gotland har hela 92 medeltida kyrkor som är i bruk, plus ruiner efter 16 till. Fram till mitten av september står alla öppna, därefter måste besökare kontakta närmaste pastorat för att få se dem invändigt.
Och det kan vara värt besväret. Som i Silte, norr om Burgsvik, där de troendes själar visar sig väga långt mer än djävulen i den svärdsförsedda ängelns våg. Eller kyrkan i Anga med en ryslig serie kalkmålningar skildrande Sankta Margaretas öde på 300-talet: Hon sväljs av djävulen, tar sig ut med sitt svärd, infångas, hängs upp, torteras och kokas levande för att till slut halshuggas.
Vi skänker en tanke åt de gotländska bönder som suttit i kyrkbänkarna varje söndag och sett denna skräckskildring.
På Storsudret märks det att sommargästerna har åkt, det är påfallande stängt överallt och nere vid Hoburgsgubben, den berömda rauken längst i söder, är vi nästan ensamma. Det gäller också vid raukfälten vid Holmhällar, där det är skoj att ge sig in i det labyrintlika landskapet av kalksten
